Jag kan ju!
Om man ena dagen sitter och lyssnar på Susanne Gielens träning och sedan nästa dag beger sig till stallet för att rida en väldigt välskolad häst - fatta vad bra man kan rida då!
Jag hade faktiskt glömt vilket självförtroende en bra häst kan ge mig som ryttare. Helt plötsligt blir ju allt så lätt. Okej. Inte allt så klart. Tusen saker är givetvis ändå hur svåra som helst och man kan göra allt en miljon gånger bättre - men tron och känslan som en sådan häst ger en är ju hur häftig som helst!
Susanne lade mycket vikt vid att hästarna skulle gå för skänkeln och att ryttarna inte skulle bromsa i handen. Detta for i mitt huvud när jag satt upp och red. Och attans vilken skillnad det blev! På sluttampen kom halsen ut och lilla pållen bara trummade på. Jag hade kunnat rida i timmar.
Två dagar senare var det dags för premiärtur för mig och pållen i skogen. Det var sagt att hon var snäll, men nog guppade ändå några små fjärliar runt i magen - man vet ju aldrig riktigt vad de där dressyrhästarna som är högt i blod kan hitta på. Men tänka sig. Hon var ju hur snäll som helst! Lite bus och blås var det förstås, men när vi hamnade mitt i målfållan för en cykeltävling och hon bara stannade och tittade kände jag mig övertygad - vi skulle definitivt komma hem tillsammans i det tempo jag tänkt mig.
Precis som tidigare ridpass på denna häst kunde jag glatt konstatera att jag varken fick träningsvärk eller ont i rygg eller axlar dagen efter. Jag måste verkligen ta reda på om det går att köra pållen i någon slags 3D-skanner så att jag får mig ett eget exemplar.
/Sara