Väntans tider

Aldrig har väl årets kortaste månad varit så lång, men nu är det baske mig inte långt kvar!
 
Så här på upploppet av den evighetslånga väntan kan jag konstatera att nio månader utan häst är väl ungefär vad jag mäktar med. På sätt och vis har det varit bra att vara utan för jag har verkligen fått känna på hur livet som hästlös ter sig. Och nog har det funnits positiva inslag - som att slippa panikkänslorna när vädret plötsligt slår om och hästen har helt fel täcke på sig ute i hagen, eller det eviga planerandet för att få allt att gå i lås och flyta på. Det har också varit synnerligen trivsamt att inte behöva skicka typ halva månadslönen till veterinärens bankkonto och inte heller själv i panik behöva rusa till massören för att ryggen håller på braka ihop efter en maratonmockning ute i hagen.
 
Men nog har jag känt mig lite vilsen. Mitt liv har ju alltid varit tätt hopkopplat med hästar och stall så det har nästan varit som att jag tappat en kroppsdel. Den största utmaningen har nog ändå varit att tackla tiden. Som hästlös har man ju oceaner av tid! Det är verkligen inte lätt att hålla rastlösheten i schack. Läste precis en krönika som beskrev känslan rätt bra. Fast för min del är det nog snarare samvaron med hästen och inte själva mockandet som driver min längtan.
 
Men nu är Tibelle både besiktad, försäkrad och betald så om allt går som planerat kommer hon att ta sina första steg på norrbottnisk mark redan på lördag!
 
Och tänka sig - nosludden som jag tröstshoppade passade ju perfekt!
 
/Sara
Ps. Agneta, hoppas att det var okej att jag lånade din bild på sötnosen :)