Om att fånga dagen

 
I fredags vaknade sommarkänslan till liv på allvar. Jag hade en sista arbetsdag framför mig innan det var dags för semester och gick i vanlig ordning ut med hundarna i ottan. Efter en iskall oändlig vår och en blöt försommar möttes jag äntligen av klarblå himmel, vindstilla och varmt.
 
Inte sällan hör man att man ska fånga dagen, men hur ofta gör man det på riktigt i verkligheten? När jag gick där med hundarna så slog det mig att om jag någonsin ska göra en Carpe Diem så var det just denna dag. Jag hade ju faktiskt kommit i mål med allt på jobbet och hade inget som absolut måste vara klart just på fredag. Med det i ena vågskålen och antalet perfekta sommardagar per år blev valet lätt. Jag skyndade hem och testade min plan på Palle - han var med direkt. Åt frukost och hastade till jobbet mest bara för att kolla mejlen och säga hej till kollegor och chef, sedan drog vi ut till stugan.
 
Vid 10-tiden satt vi tillsammans med mamma och hundarna i båten och styrde ut till havs.
 
Landade på favoritstranden och Tara hann bara komma av båten innan hon tog årets riktiga premiärdopp. Själv lät jag badandet anstå och låg mest bara och slappade i flera timmar. Klarade nästan hela dagen utan att Jante knackade på axeln. Lyckades även med framgång mota bort de flesta "jag-borde" och dåligt-samvete-tankar.
 
I morse vaknade jag till 9 grader, lite regnstänk kombinerat med stark nordanvind och den slitna harangen blinkar man för länge så missar man sommaren i norr kändes som en bister sanning. Jäklar vilken tur att jag faktiskt carpade det där diademet i fredags!
 
/Sara