Högröstad is ger darriga knän
Vi har gjort det enkelt för oss och gör precis som förra året, skippar julklapparna. Alla förutom en.
Det finns många fördelar med att hoppa över julklappar. Som att man slipper att springa och trängas i affärerna och får istället tid till att komma ut och testa havsisen.
Nog var jag lite darrig i benen första biten, både för ovanan att stå på skridskor men också för att isen mullrade med ganska hög volym ett par gånger. Efter att vi åkt en stund och andning och muskler börjat fungera i fas så stannade vi och pustade. Roade oss med att sticka ner staven i en av sprickorna och förstod att isen var så tjock att det nog var snudd på att man skulle kunnat köra bil på den. Med den insikten blev plötsligt benen betydligt mer samarbetsvilliga.
"Föret" (eller vad man nu kallar det på skridskospråk) var fantastiskt. Isen var nästan slätt som ett salsgolv och bara täckt med några millimeter rimfrost. Att det dessutom var så gott som vindstilla och sol gjorde inte saken sämre. Det var riktigt häftigt att åka skridskor där jag tidigare bara åkt skidor - för man tar ju sig fram i ett huj! Hade jag inte ödslat så mycket kraft på att spänna fel muskler i början hade vi kunnat åka riktigt långt. Efter min segdragna förkylning och efterföljande ännu mer segdragna återhämtning är ju inte orken på topp ännu så vi var inte ute så länge denna gång.
Det är ju viktigt med balans i livet sägs det skridskoturen avslutades med ett ordentligt gofika hos mamma och pappa så det var ju tur att jag blev i alla fall lite svettig.
Imorgon är det nog dags att fixa den där julklappen. Vad det blir? Det blir ju en sådan här så klart!
/Sara
Ps. Tara mår bättre och bättre och är nästan i samma gamla goda form som vanligt.