När två blir en
Så här i november blir det inte många inlägg på bloggen. Varje dag innebär en stress för att hinna det som ska göras utomhus, helst före klockan 15.00 för sedan är det becksvart ute. När väl alla måsten är klara både ute och inne så är energin slut, jag stupar på soffan och somnar för det mesta halvvägs in i Rapports halvåtta-sändning. I helgen har det i alla fall kommit drygt två decimeter snö så nu lättar stressen lite - med vitt på marken funkar det att rida ute fastän solen har gått och lagt sig.
Om jag är trött så är Tibelle desto piggare. I veckan blev hon vaccinerad, tandraspad och lite klämd på ryggen av Anna Kiropraktor. Några dagar utan arbete satte tydliga spår och igår när jag satt upp kände jag hur det pirrade under skinnet på sötnosen. Hon var så ivrig och glad! Min plan var att rida ett lätt pass på slingorna men det avstyrde jag direkt, bättre att ta en tur runt berget så att vi under ordnade former kunde få ur överskottsenergin.
Det visade sig vara rätt beslut för det pirriga, ivriga och ystra kändes hela vägen, men med lätt uppförslut kunde vi trava och galoppera i lagom tempo. Det är verkligen härligt när hon är så pigg att det kryper i kroppen, men så länge jag bara följer med i rytmen (och låtsas att jag är en fälttävlansryttare med grym balans, så att hälarna åker ner, armarna blir avspända och handen lågt ihop) så rullar hon på hur fint som helst, frustar och galopperar och ger mig en känsla att vi två är en. Det finns inte mycket i världen som slår en sådan ridtur och det gör definitivt att stressen rinner av och att november går att överleva.
Väl tillbaka i stallet möttes jag av en förväntansfull blick och ivrig mule som letade den där godbiten hon alltid får när ridturen är avklarad. Hjärtat svämmade nästan över av glädje över min fina häst och jag kan bara hålla med Churchill att "Det är något med utsidan på en häst som är bra för insidan för en människa".
/Sara