På udden

Igår var jag nära att kasta in handduken för gott. Snön vräkte ner och precis som vi upplevde under åren i Skåne så kom den inte uppifrån utan snett från sidan. Träning i ridhuset var bokat och länge lutade det åt att vi skulle trotsa vädret och åka, det är ju ändå inte så långt att köra. Men när jag traskade hem från jobbet tänkte jag om, min grundregel är ju att inte ge sig ut på vägarna med hästtransport när SMHI går ut med vädervarningar. Nu var det ju bara en klass 1, men jag som alltid cyklar till jobbet hade faktiskt lämnat cykeln hemma så kanske var det ändå inte så smart att ge sig ut med ett vindfång till hästtransport på sliriga vägar.

 

Åkte till stallet men lät Ruf vila, orkade inte ge mig ut och rida i mörker och snöstorm. Tur var väl det för när jag kom hem behövdes alla krafter till snöskottning. När jag stod där böjd över snöspaden deppade jag hop totalt. Jag förbannade snön,  hatade vintern och alltings allmänna jävlighet. Varför blir det alltid så att det roliga ställs in och sedan ersätts med tråkiga måsten? Och hur i hela världen ska det någonsin kunna bli något av oss om Ruf bara ska springa i hagen medan jag skottar snö? Fy vad less jag var.

 

Hela natten snöade det så lördag morgon var det bara att börja om med snöskottandet. Hatade snön och vintern ännu lite mera. Så åkte jag till stallet, tog in hästen, sadlade och gav oss iväg ut. Och ta mig tusan, vi var först ut på skogsvägen idag! För varje galoppsprång ute i djupsnön blev humöret allt bättre och jag kom på mig själv att tänka att det nog ändå är rätt härligt med vinter och snö.

 

 

Men man ska nog ha ett ridhus som granne.

 

/Sara

Ps. Se filmen och passa på att stretcha nacken lite ;)