Träna, träna

I helgen kom Maria Dressyrtränare upp till oss för sin månatliga Norrbottens-sejour. Jag blev erbjuden en reservplats på söndag och måndag men kände mig tveksam, dels kostar det en slant och dels var det ju tävling på fredag så jag var rädd att det skulle bli för mycket för fröken T. När jag stötte och blötte mina tankar med Palle blev hans omedelbara svar: Det är klart att du ska tacka ja, hästen är ju frisk så det är bara att vara med på allt som går! Efter åratal med skadade hästar hade jag svårt att säga emot för jag vet hur snabbt det kan vända och plötsligt står man där månad in och månad ut och är mer djursjukvårdare än ryttare.
 
Efter en välförtjänt vilodag på lördag grillades vi så av Maria i söndags. Med ett atomurs exakthet har det visat sig att Maria-effekten sitter i hos mig och Tibelle i prick tre veckor. Vecka fyra, som är den sista innan Maria kommer tillbaka, är en ren plåga då ingenting funkar. Vi får därmed aldrig tillfälle att glänsa eller visa våra framsteg när hon kommer utan får alltid i början av passet skämmas lite över vår oförmåga. Men det märkliga är att det - varje gång - bara tar en dryg kvart så faller bitarna på plats och allt börjar fungera igen. Detta gällde även denna gång och Tibelle kämpade på så fint att vi kunde avsluta lördagen med att göra ett galoppombyte åt varje håll. Trots att det var första gången som vi gjorde ett byte till höger var det plättlätt och blev klockrent. Tänk vad en bra tränare kan åstadkomma.
 
När söndagen kom var både jag och Tibelle rätt styva och stela så starten på passet var inte direkt lysande. Maria valde då att placera oss i en övning med en bom vid varje vändningspunkt på volten (som ett stort kors). Vi fick börja med att trava utanför bommarna, sedan över bommarna och slutligen innanför. Oj, vad svårt det var att ta sig över bommarna! Efter några varv då Tibelle testat precis alla varianter kunde jag inte annat än gapskratta - det var ju som att köra en bil med vajsing på kopplingen och glapp i styrningen! Milde himmel, hon skrittade, skuttade, stånkade, travade, taktade, galopperade, gjorde hoppsa-steg, frustade och svängde än hit och än dit innan hon efter långt om länge kom på att tricket var att trava med jämn bjudning och böjning bålen. Och det var ju skitjobbigt!
 
Efter att hon fått hämta andan var det dags att ta oss över bommarna i galopp och även där bjöds det på viss frustration från fröken T. När hon efter en stund fick till det på ett hyfsat sätt nöjde vi oss för dagen och avslutade med ett byte åt vardera hållet, vilket var betydligt mera populärt än den där hemska, hemska bomövningen (som fröken dess värre kommer att få träffa på ungefär en gång i veckan en tid framöver...).
 
Det är verkligen roligt att träna med Tibelle, hon kanske är inte den mest kvicktänkta men hon ger inte upp. När jag sitter på henne och det sprattlar åt alla håll tycker jag mig känna att hon försöker lista ut hur hon ska lösa övningen, helst utan att behöva ta i. När polletten är på väg att trilla ner och hon inser att hon oundvikligen kommer att behöva anstränga sig så blir hon rätt arg och trilsk. Kanske beror det på att jag gillar henne så mycket, men numera kan jag tack och lov se det komiska i svåra lägen istället för som ofta förr bli irriterad och känna mig misslyckad för att jag inte kan få hästen att fungera i övningen. Inte vet jag om det är rätt väg att gå i alla lägen men att inte ta oflytet allt för allvarligt gör i alla fall träningen mycket roligare, framförallt om man sitter på ett sto...
 
/Sara