Lite skillnad
När jag var ung. På stenåldern alltså. Då knåpade mamma (eller var det syrran?) med hjälp av en utsliten raggsocka, garn, gamla trasor och ett avbrutet kvastskaft ihop en käpphäst till mig. Tillsammans med kompisen gick jag sedan ut i skogen bakom huset och byggde hinder av grenar, stubbar och stenar. Sedan tillbringade vi otaliga timmar med att träna och tävla hoppning på våra käpphästar.
Av ridskolornas webbplatser har jag förstått att det här med käpphästar under senaste året blivit en riktigt stor grej. Till barnens stora förtjusning anordnas riktiga tävlingar runt om i länets ridhus. Men först i morse fattade jag nog precis HUR stort intresset var. När jag och hundarna på den sedvanliga morgonrundan sneddade genom Hermelinsparken och passerade Norrbottens museum blev jag glatt förvånad - se där fanns ju en hel bana med hinder uppställda. Inte sådana där skeva gamla grenar som vi använde oss av, utan nya fina målade hinder. Över banan hängde ett festligt flaggspel och när jag surfade in på nätet förstod att det varit ett käpphäst-event mitt i stan!
Aldrig hade Sara 10 år ens i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att tillsammans med käpphästen lämna skogen, åka in till stan och hoppa riktiga hinder med en massa andra ungar som var lika käpp-häst-tokiga.
Det känns onekligen som att det går åt rätt håll. Äntligen börjar hästsporten på riktigt hamna i centrum! Även om det just denna gång bara fanns utrymme för de enbenta pållarna.
/Sara
Ps 1. Som den nörd jag är kunde jag nöjt konstatera att ridbanans bokstäver var utplacerade på rätt ställen, du vet: All King Edwards Horses Can Manage Big Fences.
Ps 2. Om Emil hoppade? Nix. Inte jag heller för den delen.