Stora hjärtat
Lilla hjärtat är ett vanligt smeknamn på Tara, men efter veterinärbesöket i måndags får vi nog ändra det till Stora hjärtat. Tara är ingen ungdom längre, om bara fem dagar fyller hon 15 år vilket är en ansenlig ålder för en hund. Det är klart att hon sover mer, ser dåligt och hör inte mycket men hon trippar alltid glatt med på långa morgonrundan. Den senaste tiden har vi varit lite bekymrade då hon har haft sämre ork och liksom harklat och snörvlat om vart annat. När hon natten mot måndag till och med lyckades väcka mig med sina konstiga ljud kände vi att det var dags att åka till veterinären.
Med en så gammal hund sätter man ju inte in några omfattande insatser, men det kändes viktigt att veta vad som var fel och vad vi har att vänta oss. Vi fick tid samma dag hos Luleå veterinärklinik på Bergnäset och med ganska mycket oro i magen åkte vi dit. När hunden börjar bli gammal är man ju alltid livrädd att veterinärbesöket slutar med att man åker hem med tomt koppel.
Efter att ha lyssnat på vår berättelse, klämt på halsen, tittat i munnen och lyssnat på hjärtat var vår rutinerade veterinär rätt säker på vad som felade. Tara reagerade inte alls på klämmandet och svalget såg helt okej ut så något fel i andningsvägarna var det troligen inte, däremot hördes ett blåsljud på hjärtat. Två röntgenbilder senare kunde veterinären sätta en diagnos - Taras hjärta är tydligt förstorat då vänster hjärtklaff inte riktigt fungerar. Detta gör att det blir vätska i kroppen som försvårar andningen och även leder till hjärtsvikt.
En knapp timme efter att vi klev in hos veterinären kunde vi åka hem med en diagnos och recept på vätskedrivande tabletter och hjärtmedicin. Nästan som vore det magi märktes stor skillnad redan efter ett dygns medicinering, harklingarna är så gott som borta och Tara trippar åter framför mig på promenaderna!
Hjärtsvikt är en allvarlig sjukdom som hon inte kommer att bli frisk från, men vilken glädje det är för oss att se att Tara-gumman med en så liten insats mår så mycket bättre! Att ha en gammal hund kräver ganska mycket extra omsorg och livet blir ganska omständigt. Men när man möts av den där stilla viftningen på svansen och kloka blicken så vet man att det är utan tvekan värt besväret. En dag kommer hon inte att vilja vara med längre och då kommer vi att hjälpa henne vidare, men ännu är vi tack och lov inte där.
/Sara