Tufft beslut
Efter att ha bearbetat faktum under en veckas tid känner jag mig nu mogen att berätta vad som är på gång. Förra besöket hos veterinären handlade inte bara om raspen, utan var ju även ett återbesök för att se om de senaste ledbehandlingarna gett någon effekt.
Dessvärre hade Tibelle inte blivit ett smack bättre. Kanske något sämre. Veterinären förklarade att med de resurser som finns på kliniken är det inte mer att göra. Jag fick därför tre alternativ:
1. Remiss till Ultuna för magnetröntgen.
2. Remiss till Helsingborg för datortomografi (skiktröntgen).
3. Avvakta tre-fyra månader och se om det blir någon förbättring. Om inte så blir det himlen nästa.
Ja men ni hajjar. Alternativ 3 funkar inte. Jag kan inte ta bort Tibelle utan att veta att jag gjort allt som går för att åtminstone ta reda på vad som är fel.
När veterinären hörde att vi ska flytta till Skåne tyckte hon att Helsingborg är det självklara valet - det är ju där de allra bästa resurserna finns i Sverige. Problemet är bara att Tibelle nu är så väldigt halt att det inte känns som ett vettigt alternativ att vänta till vi flyttat. Då får hon ju gå och linka ända till november.
Att skicka en halt delfin-häst på en stor lastbil som ska kuska runt varenda avkrok i Sverige med åttioelva olika virusbärande hästar kändes helt omöjligt. Att dessutom köra stackarn genom hela Sverige i två omgångar inom loppet av två månader var ju inte heller en lockande tanke.
Men i nöden prövas vännen sägs det - och tänk på bara några timmar löste det sig! Älskade hästen kommer att resa ner till Skåne med Team Marilla Hästtaxi, samma transportör som körde upp Tibelle till mig. Det känns otroligt bra. Inte bara för att det är en liten transport som kör raka spåret utan även för att Martijn tar hand om hästarna på bästa sätt. Inget slarv där inte.
När Tibelle väl är färdig i Helsingborg kommer Martijn att köra henne vidare till Växjö. Japp, min lilla prinsessa ska få komma hem! När jag skickade en fråga till Agneta (som fött upp Tibelle) om hon kan få stå där till vi flyttar fick jag svar efter tio minuter. Till min enorma lättnad och stora tacksamhet svarade hon tveklöst ja.
Nog känns det nervöst och känslomässigt jobbigt att skicka iväg hästen 150 mil utan att själv kunna följa med. Men jag vet att med Martijin, Agneta och Helsingborgs Djursjukhus har jag nu kopplat ihop min häst med de bästa. Och med tanke på alternativet - att hålla i grimskaftet med ljudet av en bultpistol dånande i öronen - så är ju faktiskt den här lösningen som att vinna högsta vinsten.
/Sara
Ps. Tänk att snödrivorna fortfarande låg stora när jag senast satt på Tibelles rygg.
Kram❤️