Äntligen gillad

Första gången jag träffade Tibelle föll jag som en fura och förälskade mig direkt. Förutom att hon då, som nu, är söt som socker så liksom lyste det om henne. Hon hade en uppsyn som direkt visade att detta var en häst som trivdes med livet. 
 
Vår första tid tillsammans blev dess värre inte helt optimal då sällskapliga Tibelle blev så gott som helt avskuren från kontakt med andra hästar. Hon gick i egen liten hage, hade ingen boxgranne då närmaste boxen var tom och vi var alltid ensamma på våra uteritter. När vi väl efter två månader flyttade och hon äntligen fick sällskap i hagen tog det bara tre dagar innan hon blev sparkad så griffelbenet gick av. Operation och boxvila följde innan hon när sommaren kom äntligen fick leva som en häst ska - med kompis och massor av gräs.
 
Benet läkte fint men sviterna efter operationen blev långdragna och det krävdes insatser av både kiropraktor, equiterapeut och sadelmakare innan vi med många timmars träning och bra tränare kom på rätt köl igen. Under denna tid har Tibelle skött sig fint men den där gnistan i blicken har inte riktigt varit som den jag såg när vi träffades första gången.
 
Men så i förra veckan hände något. Hon har ju under senaste tiden gått bättre och bättre så jag har höjt både träningsdos och krav. När Maria Equiterapeut behandlade henne för drygt två veckor sedan var hon imponerad över hur fin Tibelle var i kroppen och hur spänningarna och låsningarna släppt.
 
Efter behandling brukar ordinationen vara att avvakta med ridning en dag eller två. Tänkte att kanske var det nu läge att ge Tibelle en veckas semester för att få tillfälle att smälta de senaste månadernas träning men också att låta kroppen få vila.
 
Så fick det bli och vi roade oss med skrittrundor och longering. Sista longeringspasset under vilan hände något. Hon var ganska pigg, men höll sig i skinnet flera varv i trav till hon plötsligt busade till det, men till skillnad mot tidigare fick jag känslan av att hon inte bara hade full koll på mig utan även busade MED mig. När hon efter en stund stannade såg jag att det glittrade och lyste i hennes ögon när hon med högburet huvud och spetsade öron vände sig mot mig.
 
Jag tror inte på att man kan prata med hästar, men i vissa stunder får man en stark känsla av vad de menar och precis i det där ögonblicket blev jag helt övertygad om att jag äntligen hamnat på fröken Ts gilla-lista. På riktigt.
 
/Sara