Ett varv till

Sårvätska som inte bara rinner ut genom såren utan även tränger genom huden - där gick gränsen för mig och igår fick det bli ett nytt besök på kliniken. Där gjordes ett ultraljud som visade att sparken träffat ett blodkärl, vilket gav den massiva blödningen i det akuta läget. Nu har ett stort ödem bildats under huden som är anledningen till svullnaden och det envisa flödet av sårvätska. För att få mer fart på kampen mot de dåliga bakterierna och få bukt med ödemet byttes igår Hippotrim-pastan ut mot penicillin som ska sprutas direkt i muskeln.
 
Vi fortsätter annars som tidigare med boxvila, en kort skrittpromenad och bandagebyte varje dag fram till på tisdag då det blir en resa till Finland för operation. Trots att grannlandet ligger så nära har jag inte varit där på typ 30 år och det är väl typiskt att det behövs en skadad häst för att jag ska hasa mig över gränsen.
 
På tal om bandagebyte förresten - vilken kamp det var i förrgår! Snälla goa Tibelle som jag dagen innan bytte bandage på utan någon som helst hjälp var som förbytt. Att ta bort det gamla bandaget gick fint, men sedan var det tvärstopp. Helt ensam i stallet var jag och insåg efter en helt omöjlig kamp att jag satt rejält i skiten. Tibelle var galet less på att stå i gången och för varje minut som gick blev otåligheten större samtidigt som jag var absolut tvungen att få på något slags bandage innan jag kunde släppa in henne i boxen igen. Efter att under en stund hämtat andan och lugnat pulsen på oss båda lyckades jag till slut formligen kasta på ett minibandage som åtminstone hjälpligt skyddade såren och jag kunde släppa in den trilskande donnan i boxen igen.
 
Efter en stunds väntan svängde en bil in på gården och snabbt fick Mattias känna på livet som gårdsägare. Med fickorna fulla med morötter agerade han förste hästhållare och matade in halva veckoransonen i gapet på Tibelle medan jag så fort det bara gick lade på ett ordentligt bandage. 
 
Det börjar med andra ord märkas att Tibelle är smått rastlös - att borsta och byta bandage är pest och pina. Att ta tempen eller spruta medicin i munnen är snudd på omöjligt. Däremot att gå på promenad funkar utan problem och att åka transport har aldrig varit roligare! Lastningen har inte någon gång funkat så bra som vid gårdagens resa. Stackarn, hon tror nog att hon ska få slippa tristessen i boxen och åka iväg på någon rolig träning.
 
Jag är i alla fall väldigt glad över att hon har ett stort fönster i boxen och verkar ägna många timmar åt att titta på alla hästar som rids och körs på ridvägen som ligger precis utanför stallet. Trots att jag verkligen inte gillar hönät har vi hängt upp ett i boxen där vi sätter i hälften av varje mål hö. Som det matvrak hon är så äter hon upp den del av höransonen som vi lägger på golvet på nolltid, men med hönätet får hon lite längre sysselsättning då varje strå måste pillas ur de små öglorna i nätet.
 
Om nu Tibelle känner sig uttråkad och sysslolös efter sin skada är det precis motsatsen för mig. Att ha en skadad häst tar verkligen både tid och kraft!
 
/Sara