På udden

I helgen skulle jag och Tibelle ha trimmats av Maria Dressyrtränare, men som så många gånger förr genom åren får jag nöja mig med att klappa och borsta på min halta häst. Det känns riktigt bittert. Speciellt som Tibelle fortfarande är lika halt som hon var för två veckor sedan. Även efter behandlingen linkade hon kraftigt så jag ringde veterinären som skrev ut en kur Metacam. Den gör sannorlikt varken till eller från för läkningsprocessen, men har bra smärtstillande effekt så nu är hon i alla fall inte halt i skritt och verkar ha det bra där ute i beteshagen. Ännu finns det gott om bete så det är bara att försöka blunda för hennes rondör och se fram emot augusti då det gissningsvis kommer att gå till sig.

 

På tisdag bär det av till veterinären igen. Det känns väldigt ovisst då skadan inte riktigt följer det man är van vid och fastän det är så tydligt vilket ben hon är halt på vet vi faktiskt inte riktigt vad som felar. Vi kan nog inte ens vara helt säkra på att det onda sitter i knäet. Det är ju väl känt att problem i hovarna kan vara svårt att upptäcka - förutom att det finns massor av ligament och vävnader av olika slag så är det inte ovanligt att hovbölder beter sig lurigt eller att frakturer är svåra att hitta. För att åtminstone utesluta att det är något så enkelt som att ett vasst gruskorn hamnat mellan skon och hoven plockade Palle av skon och borstade rent. När skon sedan kom på igen testade vi att springa med henne, tyvärr med nedslående resultat då hon var precis lika halt som tidigare. När hon var utan sko passade vi också på att klämma igenom hoven ordentligt med visitertång, men det gav inte heller någon reaktion.