På udden - Ingen dröm är för stor

Ingen dröm är för stor

Det är nästan så att jag får nypa mig i armen. När vi i januari åkte våra första vändor till ridhuset började jag efter ett par pass fantisera om att vi faktiskt skulle tävla under våren. Bara att rida en L:C kändes som snudd på en orealistisk målsättning, nästan mer som en kul dagdröm.

Så här i efterhand kan jag avslöja att jag långt inne i mitt hjärta faktiskt drömde om att vi på sikt skulle komma så långt att vi kunde starta L:B utan att skämmas ihjäl. Efter alla skador och fysiska tillkortakommanden kändes den idén ouppnåelig och lite "flick-boks-pinsam". Jag dristade mig därför inte att ens inför mig själv - och absolut inte för någon annan - formulera den som ett mål, utan lät den ligga paketerad som en fluffig dröm att sniffa på ibland när vardagen kändes grå.

Men så idag var vi plötsligt där! I fullaste verkligheten och dessutom med strålande sol så debuterade vi LB:1 på en riktig tävling!

I början av veckan kändes vår status långt från tävlingsmässig så jag lade in ytterligare ett träningspass för Frida igår för att se vartåt det barkade. Ruf kändes betydligt bättre än i onsdags, men jag fick verkligen rida för kung och fosterland vilket ledde till att jag igår kväll hade ont i precis hela kroppen. Undrade i mitt stilla sinne om det över huvudtaget skulle vara möjligt att rida en endaste minut idag. Efter veckans motvilligheter hade jag dessutom en känsla av att det lika gärna kunde sluta i katastrof med tvärstopp och protester som att vi skulle ta oss runt utan missöden.

Starten på tävlingsdagen blev bra och Ruf hann både äta frukost och gå i hagen en stund innan den omtyckta flätningsproceduren tog vid. Putsad och fin lastades han på transporten utan mankemang och väl framme på tävlingsplatsen var han nyfiken och positiv. Ruf verkar gilla att komma iväg på utflykt och blev inte det minsta nervös fastän det var tävlingar igång på tre banor med många hästar och människor i rörelse. På framridningen kändes han oväntat bra - långsam förstås - men loss och följsam och inte en tanke på att backa eller tjorva. Inne på banan skötte han sig fint, även denna gång fick jag så klart bära runt honom, men han gjorde alla saker där han skulle och fattade rätt galopp varje gång.

Men på sluttampen var katastrofen mer än lovligt nära. Efter första hörnet på en av kortsidorna blev han plötsligt svårstyrd. Kortsidan är ju kort så trots Rufs långsamma galopp närmade sig staketet mot långsidan i raketfart. Jag insåg till min fasa att jag var på god väg att göra en repris från 1984! Tack och lov är Rufs hopp-gener inte så väl utvecklade och i sista stund lyckades jag få honom att stanna och vända istället för att kliva över staketet. Men gissa om jag hade hjärtat i halsgropen!

Procenten blev nästan, nästan, godkänt 59,46 och vi hamnade i mitten av resultatlistan. Men jag var så otroligt nöjd över hur han skötte sig och genom hela programmet red jag med ett stort leende på läpparna - vilken känsla det var att få genomföra detta som jag knappt ens vågat drömma om!

Något dressyress blir nog RuffeTuffe aldrig - men mitt hjärtegryn det är han definitivt för alltid!

/Sara