Skidpremiär

Om jag inte varit bortrest julaftons förmiddag har den alltid tillbringats i stallet. Efter ridning och fix med hästen har jag sedan nöjd och glad kommit hem och känt mig redo för julfirande och maraton-ätande. I år fanns det ingen häst att ta hand om och trots promenad med hundarna så tog det inte lång stund innan rastlösheten smög sig på.
 
För att inte helt tappa humöret tog jag cykeln och genom slirig snö och hård vind trampade jag in till stan för att hämta ut tyglarna som jag köpt, men som tillsammans med Postnord vimsat runt i Luleå ett par dagar. I takt med ansträngningen att ta sig fram förbättrades humöret och när jag fick fästa de fina tyglarna på tränset kändes det som om förutsättningarna för ett bra julfirande låg på en alldeles utmärkt nivå.
 
Tillsammans med mamma och delar av syrrans familj blev julafton en bra dag och fin kväll. Kung Bore gjorde också sitt bästa för att hålla min rastlöshet i schack och såg till att jag under dagen och kvällen fick skotta uppfarten tre gånger. Juldagen och Annandagen slapp jag skotta, men annars fortsatte dagarna i samma anda - mycket vila, mycket äta, mycket prommis men också mycket rastlöshet.
 
Så idag tog jag mig äntligen i hampan och plockade fram skidorna. Mitt på dagen hade jag som vanligt gått på isen med hundarna så de fick stanna hemma i stugvärmen medan jag alldeles ensam stack iväg. Tur det, för om humöret var lite kasst när jag gav mig av blev det verkligen inte bättre av att kroppen under de tio första minuterna helt verkade ha glömt hur man tar sig fram på skidor. Mycket stelbent och med dålig andning hasade jag mig fram. Efter en stund började det tack och lov gå bättre och precis som tidigare år kom insikten att nog är det fint att promenera på isvägen, men att komma ut på skidor är snäppet bättre, då kan man ta sig till platser som är både folktomma och helt tysta.
 
 
Till min förvåning så slapp jag blodsmak i munnen på hemvägen, fastän jag åkte lite längre än jag tänkt, för lika tungt som det gick i början lika lätt gick det på slutet. Tro nu inte att det var någon raketfart jag presterade, förmodligen hade Charlotte Kalla (med hjärtflimmer) gjort samma runda på en fjärdedel av tiden. Men skönt var det i alla fall och rastlösheten tillfälligt botad.
 
Men jag måste säga att det här med att vara hemma och ledig utan att ha häst är kanske inte pest, men minst sagt en utmaning!
 
/Sara