Inte som alla andra

När vi flyttade till nya stallet var tanken att när det blir isgata ute så skulle Ruf ställas på vila då det ändå inte går att göra något vettigt. Igår när vi var ute och skrittade förstod jag att det inte kommer att bli så. Trots att det var kolsvart och regnade förklarade Ruf vänligt men bestämt att ridturen inte alls slut fastän vi var så gott som hemma. Med 40 meter kvar till stalldörren tog det tvärstopp, han skulle INTE svänga ner från bilvägen!
 
Tänkte att han blivit helt knäpp för aldrig någonsin har jag varit med om att en häst vägrat att gå hem. Att de inte vill lämna stallplanen är ju inte helt ovanligt, men att inte vilja gå hem är faktiskt inte ett normalt häst-beteende. Men Ruf är ju inte som alla andra, för direkt när jag lade om kursen och fortsatte efter vägen så skrittade han glatt vidare. I mörkret och regnet på den glashala vägen. Suck. Efter ytterligare 10 frusna minuter accepterade han tack och lov att vända och gick snällt hela vägen hem till stallet.
 
Vis av erfarenheten bestämde jag mig idag för att ta en längre ridtur när jag nu hade möjlighet att rida i dagsljus. Ruf var på hugget och tyckte att skritt var för mesproppar och så fort han fick chansen smög han iväg i trav. Trots att underlaget i Rufs hage förmodligen är ett av Luleås bästa har nog hästarna ändå inte rört sig så mycket den senaste veckan och överskottsenergin börjar vara ett faktum. Utan ridhus att få utlopp för springet och med tanke på att underlaget inte lär bli bättre än på länge så börjar dagen när den gode Ruf kommer att explodera närma sig.
 
Efter visst övervägande kom jag fram till att, även om det är riskabelt, borde det ju vara bättre att han rör sig under kontrollerade former tillsammans med mig än att han får ett tokryck ute i hagen och springer tills han bryter benen. Jag tog därför det vågade beslutet att trava på isgatan. Vi höll stadig kurs och han kändes ganska säker på foten. Trots travandet pös energin i honom och jag fattade att det var bara blunda och be och låta honom få galoppera. Det var inget jag skulle gjort med ett halvblod, men jag satte min tillit till att quarterhästarnas markbundna galopp skulle hjälpa Ruf att hålla sig på benen. När det kändes väl så läskigt försökte jag förnimma känslan då jag och Palle red en rävjakt på Irland för många år sedan. I jämförelse med den upplevelsen var en liten isgalopp som att segla i stiltje.
 
Och vi kom faktiskt hem utan att ha halkat, gått omkull, sträckt eller vrickat något ben. Denna gång var även Ruf nöjd och gick utan att protestera hela vägen fram till stalldörren.
 
/Sara