Att lämna

Att flytta till motsatt ände av Sverige och samtidigt skiljas åt från nära och kära är inte lätt. Det blir dessutom svårare med åren. När jag flyttade söderut förra gången var det med lätt hjärta och inte många funderingar. Det var nog först när jag körde iväg med den fullastade bilen och i backspegeln såg pappas tårar som jag för en stund kände en viss tveksamhet.
 
Denna gång är det med långt mycket mer vånda som flyttlasset går. Det är ju så mycket som jag gillar med att bo i Luleå. Att i vardagen vara nära sina rötter och sitt ursprung är en känsla som är svår att sätta ord på men som har större betydelse än jag tidigare förstått. Kan inte låta bli att tänka på de som kommer till Sverige som flyktingar. Herregud vad svårt det måste vara. Att vara tvingad att lämna sitt hem och sitt liv som man känner det och sedan komma till en helt okänd plats där man inte ens kan språket. Jag är ju en lyxlirare som flyttar för att jag själv vill, dessutom till en plats som jag känner sedan tidigare. Och även om skånskan kan vara klurig så förstår jag nog ändå det mesta. Jag kan ju dessutom åka tillbaka hem och hälsa på när helst jag vill.
 
Efter att ha packat kartonger till leda hoppas jag nu innerligt att det nu är 17:e gången (!) gillt och att jag efter detta låter det stanna vid en tanke om jag får för mig att flytta någon fler gång. Först när den kommunala hemtjänsten inte pallar ta hand om mig längre utan jag måste in på boende, då är jag redo att flytta igen. Men då är det ju tack och lov någon annan som packar kartongerna.
 
Jobbigt med flytt eller ej, jag är i vart fall otroligt glad över att livet och ödet förde mig och Palle hem till Luleå ett par år. Har med mig så många fina minnen och upplevelser. 
  
Båtlivet var en ny erfarenhet. Mest härligt, men ibland väldigt läskigt. Att försöka ta sig hem när det går vita gäss, eller plötsligt sitta i en båt som inte går att styra är sådant som jag inte känner större lust att behöva uppleva igen. Men när solen gassar och vattnet är spegelblankt - då är det fantastiskt att vara ute på havet.
 
Alla dessa hundpromenader. I ur och skur, sommar som vinter, varje morgon travade jag och hundarna längs med, eller mitt på, fjärden.
 
Den femte årstiden, vårvintern, som bara finns i norr. Den går inte av för hackor.
 
Men sommar, sol och bad är inte dumt det heller. Även om man måste hålla in magen.
 
Ridturer i snö är härligt.
 
Men skotta eländet är inte fullt lika kul...
 
I jobbet lärde jag mig så mycket och fick ta del av tonvis med klokskap från mina kollegor. Men tänk att det minne som nog kommer att bli mest bestående är när vi gjorde ett studiebesök på lantbruket i Bälinge. Då insåg jag med full kraft att jag är en lantis. Tänk att man kan bli 100% lycklig av att få hålla en get i famnen.
 
Det allra bästa är nog ändå att jag efter mer än ett decennium åter fick umgås med familj och gamla vänner. Känner stor tacksamhet att jag och Palle hann vara här medan pappa också var med oss. 
 
Bara några veckor innan flyttlasset ska gå åkte jag, mamma och syrran till Saltoluokta. Det var en oförglömlig upplevelse. Filmade en snutt och precis den vyn drar jag numera upp ur minnesbanken för att inte glömma det där med perspektiv.
 
 
Nähäpp. 94 kartonger packade. Men typ 20 kvar. Bara att sätta fart!
 
 /Sara