På udden

 

Det var alltså hoppträning i helgen. Under senaste veckan har Tibelle bara gått bättre och bättre, bjudningen har varit på plats, inget stret alls utan hon har villigt gått i form så gott som från start och jag har glad i hågen verkligen kunnat jobba med raka linjer, böjda spår, tempoväxlingar, byten och skänkelvikningar. På uppvärmningen inför hoppningen var det en ren fröjd att rida, hon var så mjuk och smidig och jag gladdes åt att hon nu känns så där som jag vill att min häst ska vara att rida. 

 

När vi började hoppa var det stor skillnad mot förra träningen, visserligen fick jag rida på ordentligt med skänkeln men nu bjöd hon fram till bettet. Känslan mot hinder var inte helt optimal, det blev lite bakutsparkar och skutt, men det kändes ändå som att vi var på rätt väg. Framförallt var jag nöjd med att fastän det inte kändes helt bra, jag gjorde missar och det blev en del dåliga språng, så kunde jag ändå behålla lugnet och lyssna på Erik och sedan försöka korrigera min ridning.

 

När vi tog banan sista varvet blev det orytmiskt på den sista linjen så jag fick ta om den. Funkade bättre andra gången men blev lite stort så bara för att få till det helt uppmanades jag att ta den ytterligare en gång. I anridningen tänkte jag att jag inte skulle rida på så hårt och blev förmodligen för passiv i två galoppsprång. Det ögonblicket räckte för att vi skulle komma fel och Tibelle drog ner bakbommen med höger bakben. Direkt i landningen kände jag att hon gjort sig illa och stannade. Satt av och konstaterade att hon stod på tre ben. Har ju sett hästar som fått nervsmällar förr så jag hetsade inte upp mig speciellt och när hon ställde ner benet igen satt jag upp. Skrittade runt i ungefär 15 minuter medan de andra hoppade och satte sedan igång i trav. Men icke sa nicke. Hon var definitivt halt på höger bak. Rullgardinen drogs ner.

 

 

Ledde henne hem och väl tillbaka i stallet kylde jag benet. Inget sår, ingen svullnad ingen värme. Innan hon fick gå ut i hagen såg jag att två söm på vardera framskon hade lossnat eller satt löst så Palle slog i nya. Trött, hungrig och ledsen åkte jag hem. Under kvällen försökte jag att inte ta ut alla sorger i förskott men nog kändes det tungt. I morse hade jag fodring i stallet och kunde nöjt konstatera att hon skrittade på fint när jag släppte ut henne i hagen. Två timmar senare tändes hoppet på riktigt, skrittade till ridhuset och hon kändes helt klockren. Tog in henne i ridhuset och började trava. Saktade av efter 15 meter, hon var ju skithalt! Sprang med henne och vi kunde konstatera att hon var ungefär 2-gradigt halt på höger FRAM. Va fan. Det var ju höger BAK som hon slog i och var halt på igår.

 

Ingen ömhet, ingen puls, ingen värme men hoppades att det ändå var en av de nya sömmarna som låg fel. Traskade tillbaka till stallet och fick efter visst bestyr bort sömmen. Men hon var precis lika halt ändå. Hoppet dog och det kändes som om jag drogs ner i ett oändligt mörkt hål. Hela jäkla kalla, mörka vintern har jag envist tränat, trimmat och ridit och nu när hon är i topptrim och tävlingssäsongen börjar står jag med en halt häst. Igen. Vet inte om jag pallar en FJÄRDE sommar utan ridning.  

 

Andades djupt. Gjorde klart allt i stallet, åkte hem och lade mig på soffan och sov en timme. När jag vaknade var jag fortfarande fruktansvärt deppig men tänkte att kanske, kanske lyckades det komma in sand och grus under snösulan när skon var lite glapp. Kanske, kanske har det legat och tryckt så att hon blivit öm? Siktar nu på att få ut hovslagaren fortare än kvickt så att han kan ta av snösulorna och lägga på sommarskor.

 

Är det inte det som felar kanske det är en repris från förra sommaren på gång? Då blev hon plötsligt och helt oförklarligt 2-gradigt halt (vänster fram den gången). Lika oförklarligt blev hon bra redan efter en behandling. Men utan att någon visste varför hon blev halt eller hur det kom sig att behandlingen (eller vilan?) bet så bra.

 

Kontentan av det hela. Även om hon är ohalt inom kort blir det sannorlikt inga hopptävlingar för oss i vår och sommar. Detta var sista helgen som Erik kom för denna säsongen och jag har svårt att tänka mig att jag ger mig iväg på tävling med en krasch i bagaget utan att ha ridit för tränare och fått ordning på allt igen.

 

Om jag är deppig? Ja, det kan man väl säga. Känns som om jag varit med om detta förut. Ungefär åttioelva gånger.

 

/Sara