Var för optimistisk

Efter gårdagens veterinärbesök har jag och Tibelle helt olika känslolägen - hon är strålande glad medan jag är rätt deppig. Än en gång stämde min förutsägelse allt för väl, tyvärr hade jag varit lite för optimistisk. Jag trodde att utfallet av besöket skulle bli att hon sedan förra behandlingen var markant bättre, men inte helt bra, och att några veckor på bete skulle göra susen.
 
Att hon ännu inte var bra stämde, men dess värre hade det inte blivit någon om helst förändring sedan förra veterinärbesöket. Hon är fortfarande exakt lika halt på höger fram, både före och efter böjprov. Precis som tidigare med en mindre reaktion i knäet och en större i kotan. Maria Veterinär såg nu två utvägar - antingen göra en IRAP eller en titthålsoperation. Förslaget om IRAP dissade jag då jag inte vill spruta mer utan att veta vad exakt vad hältan beror på. Efter alla långdragna sviter av förra årets operation måste jag säga att lusten att åter igen söva och lägga Tibelle på operationsbordet är så gott som obefintlig. Att dessutom ha henne ståendes ensam i stallet när övriga kompisar går ute på grönbete kändes redan i tanken som fruktansvärt, både för Tibelle och för mig.
 
Beslutet blev därför att göra tvärtom mot vad de flesta gör idag. Vi gör helt enkelt ingenting. Annat än håller tummarna och ger henne mer tid. Till Tibelles stora lycka släpptes hon därför på bete igår. När de tre andra kompisarna sprang runt stod hon blickstilla och åt. Det såg ut som att hon tänkte: Bäst att äta allt som går - i september tar de ju in mig från betet igen!
 
 
Planen är att hon får gå och äta gräs i fem veckor, sedan blir det återbesök igen.
 
Har vi helt osannolik tur har skadan läkt ut av sig själv och vi behöver inte börja med varken operation eller något annat. Har vi lika tur som vanligt så får vi fundera över vad nästa steg blir. Men den dagen den sorgen. Nu får vi bara hoppas att sommaren blir fin så Tibelle får det skönt i hagen och jag och Palle kan roa oss med att sola, bada och åka båt istället.
 
Synd bara att jag inte blir ett smack bättre som ryttare under tiden.
 
/Sara