Guldstjärna
Efter förra hoppträningen fick jag bannor av Palle som satt på läktaren och tittade. Jag hann knappt komma tillbaka till stallet innan jag fick höra att: Hon måste ju kunna byta galopp! Det ser ju jätteknäppt ut när du bryter av till trav hela tiden och rytmen förstörs ju. Jo, jag veeet, vi måste ju bara se till att ta en sak i sänder och prio har ju varit att hitta rätt tempo, försvarade jag mig med. Lovade dock att sätta igång att öva på det där med att byta galopp i språnget.
Började lite fint med att skutta över ett hinder på volten och byta varv varje gång. Kände att jag inte ville göra det för svårt, för även om det vore fint om fröken T kunde byta galopp så kanske vi ändå inte är riktigt klara för att börja byta? När så Maria Dressyrtränare förra helgen ville att jag skulle vända halvt igenom i galopp och göra ett byte fick jag skamset förklara att vi liksom inte börjat med det ännu. Jahapp. Bara att erkänna att Palle hade rätt - nu är det Dags!
Mina tidigare hästar har antingen redan varit utbildade och gjort rena byten med lätthet eller så har de haft sådana problem med galoppen att det aldrig varit lönt att försöka lära dem. Tibelle är min första häst som har fin och bra galopp, men ännu inte lärt sig att byta på given signal. Med viss bävan inser jag att det med andra ord upp till mig att fixa det.
Planen var att börja öva ute i skogen, ingen press men gratis bjudning framåt, och igår skulle det bli premiär. Numera rider jag alltid utan spö när vi är ute så givetvis hade jag glömt det i stallet. Vi inledde därför vår byta-galopp-träning med att fröken T fick sig en munfull björkris medan jag bröt av en kvist från samma träd. När riset var upptuggat satte vi fart. Började med höger galopp, hitta bra rytm, göra en sluta åt höger och sedan när vi kom ut mot snövallen på vägens högra sida, ett pet med kvisten och lite extra drivning och lägg om skänkeln. Och ta mig baffelen, efter lite hopp och skutt så bytte hon! Vi gjorde samma ett par gånger till och så fort piloten lyckades hyfsat med tajmingen gick det fint. Ett rent byte och tre där hon var lite efter fram, men det bästa av allt var nog att hon tyckte det var lika roligt som jag! Glad som en lärka red jag hemåt med massor av ny energi. Vilket var välbehövligt. För nu väntade ryggknäckarövningar resten av dagen.
För en knapp månad sedan skottade jag transporten, men nu var den åter igen täckt med en dryg halvmeter hårt packad snö. Denna gång hjälptes vi åt jag och Palle så ryggen höll både för skottningen och för att bära 50 höbalar in i, och sedan ut ur, transporten och därefter upp på loftet. Fastän vi fick god hjälp av både Sandra och Kristina var jag totalt utpumpad efteråt. Det var inte utan att jag funderade över vilken knäpp och slitsam hobby jag har.
Den tanken var helt bortblåst idag. Hyfsat mör i kroppen höll jag min plan och red iväg till ridhuset. Väl där skuttade vi över två mini-oxrar och äntligen, äntligen börjar känslan vara tillbaka. Hittade rytmen och ridningen så vi lyckades komma på bra distanser varje språng (förutom en gång när jag fläskade av för kung och fosterland, men det var bara en gång så det räknas nästan inte). Avslutade med att vända halvt igenom och hon bytte klockrent båda gångerna jag testade. Vilken stjärna hon är!
Började även smaka på bytena till höger. Det kändes som om hon förstod ungefär vad jag menade men inte riktigt fick ordning på benen så efter att ha provat peta-på-med-spöet-tricket två gånger backade vi bandet och gjorde ett par enkla byten med avsaktning till skritt. Det funkade finfint.
Alltså. Peppar, peppar ta i allt trä i världen, men hur roligt är det inte när man har en frisk häst? Att kunna rida och träna utan avbrott gör verkligen susen. Just nu känns det som att vi båda utvecklas och blir bättre för varje dag som går. Måtte det bara hålla i sig!
/Sara