Tycker tydligt
I helgen var det dags för efterlängtad dressyrträning för Maria. Som vanligt hade den fina känslan från förra träningen varat i ungefär tre veckor så än en gång hade vi lite att bita i under det första passet. Tibelle var i ärlighetens namn ganska motsträvig till en början, glädjande nog fick jag inte panik utan tänkte mest på vilken tur det är att jag har möjlighet att rida för tränare. För om man tränar tillräckligt mycket måste det ju gå lite bättre allt eftersom, även om det går ruggigt trögt och dåligt ibland.
När motsträvigheten väl hade sjunkit undan funkade ridningen ganska bra en stund. Tibelle frustade och stånkade men pinnade på med bakbenen och kom upp i formen betydligt bättre än tidigare. När det var dags för skrittpaus stannade jag till en stund och poff så stod Tibelle med huvudet så lågt att mulen nuddade sanden! Vet att det brukar vara en signal att ångan är slut och fröken T är klar för dagen. Jag varnade Maria för risken att det inte skulle gå att göra så mycket mera detta pass, trots att det var gott och väl 15 minuter kvar. Planen var att vi skulle avsluta med några byten och då jag vet att Tibelle brukar gilla det så beslutade vi att ändå göra ett par byten och om det funkade bra så skulle vi avsluta.
Det var tyvärr inte alls en bra idé visade det sig. När jag plockade upp tyglarna och började galoppera var vi tillbaka där vi började och motsträvigheten var tillbaka i sitt allra bästa skick. Gick ändå in i övningen och försökte få till det men det var bara att inse att det inte alls var läge för några byten. Det fick istället bli en stund på volten för att försöka få ihop bitarna igen. Så fort det var hyfsat okej avslutade vi passet med planen att vi skulle fortsätta nästa dag. Men tji fick vi!
På väg till söndagens pass i ridhuset tog jag en extra lång väg så att hon fick skritta på lång tygel i gott och väl 20 minuter innan vi var framme. Inte hjälpte det. När vi kom in i ridhuset vägrade fröken T att släppa upp mig i sadeln! Hon var minst sagt sur och ovillig. Efter en god stunds longering i trav och galopp verkade musklerna ha mjukat upp sig så pass att hon kunde tänkas ha mig på ryggen igen.
Givetvis blev det inte fråga om något fortsatt trimmande utan söndagens pass fick inriktas på att mjuka upp de styva musklerna. Det var baske mig inte lätt, det kändes som att vad än jag gjorde fick jag inte det gensvar som jag borde och allt blev liksom lite halvdant. När våra 30 minuter var slut kändes det ialla fall som att vi kommit igenom träningsvärken och Tibelle såg faktiskt riktigt nöjd ut.
Två steg fram, ett tillbaka och ett ner i källaren verkar vara melodin just nu. Fast det är ju bra att hon är tydlig med vad hon tycker. Ingen risk att man kör på för hårt i alla fall.
/Sara