Nu börjas det

Det sägs att hoppning börjar när hinderhöjden är en meter, lägre än så är det markarbete. Igår hoppade därmed jag och Tibelle för första gången!
 
Efter den miserabla rundan på klubbhoppningen ville jag inte riskera att få dåliga språng igen och ville helst ha en tränare på marken, men då Erik Hopptränare kommer först nästa helg har vi varit tvungna att försöka få till det ändå på egen hand. Efter viloperioden var det i måndags läge att ta några språng igen. Då jag var helt ensam orkade jag inte släpa fram mer än ett hinder. I frånvaro av Erik fick det bli en hjälpbom också framför hindret. Vi hoppade bara några få språng på synnerligen modesta höjder. Men flytet var bra och den dåliga rundan glömd.
 
Idag ville två av stallkompisarna också gå över bommar och då även Sandra (tusen tack för hjälpen!)  var med till fots var det ett bra tillfälle att bygga fram fler hinder. Ville även denna gång vara säker på att få fina språng så det blev hinder med hjälpbom igen. Och det gick så bra.
 
 
Med hjälpbommen framför kunde jag rida lugnt och hitta rytmen och Tibelle hon bara hoppade hur fint som helst. Det kändes enkelt att rida på hinder och då jag satte ihop hinder och bommarna på volten till en liten bana var det hur lätt som helst att variera tempo och hitta rätt väg. Det var med andra ord ett perfekt premiärläge och vi höjde räcket till en meter. Kan inte säga annat än herrejessus vad roligt det är att hoppa!!
 
 
Nu behöver jag bara hitta tävlingar där man har en hjälpbom framför varje hinder så är saken biff 😂
 
/Sara