Ömson vin, ömson vatten
Med regnet droppande från ridhjälmen smög vi in i ridhuset där vi fick ett varmt välkomnande av Traudi Dressyrtränare. Det var tur att hon är en tränare med synnerligen gott humör och god vilja för när mitt pass började var det bara att bittert konstatera att det var länge sedan jag red så fasansfullt dåligt.
Lite nervös Sara på lätt spänd häst i nytt ridhus var inte någon höjdar-matchning precis. När det var som mest gräsligt tänkte jag på hur proffsen gör när de kommer in i Flyinges stora ridhus på en övertaggad och spänd fyraåring - de håller jämnt i tygeln och trycker på med skänkeln - och insåg besviket att jag gjorde väl ungefär precis tvärt om. Med knipande knän och stela armar som gav glapp tygelkontakt ett ansikte svarade Sötmulen med att trippa runt på alla möjliga sätt utom ungefär det jag hade tänkt mig.
När Traudi dessutom satte mig i små oväntade övningar, som att hålla tygeln på omvänt sätt (mellan tummen och pekfingret) vilket jag inte gjort på 25 år, blev det ju inte direkt helt enkelt att rida. Men jag fattade vad hon ville komma åt och när jag väl vänjer mig att hålla tygeln lite bak och fram så blir det nog finfint. För med den tygelfattningen är det väldigt svårt att spänna armarna.
Halvtimmen gick i ett huj och några meter fick vi till det - dock allt för få för att jag ska visa några rörliga bilder från denna träning. Viss självbevarelsedrift har jag ju ändå.
Till dagens stora glädjeämne var att Traudi tyckte att Tibelle inte var det minsta halt fram - det orytmiska trippandet är helt ryttar-relaterat. Det lite mindre roliga var att hon tyckte att Tibelle rör sig knepigt bak och troligtvis har någon låsning uppe i muskulaturen runt korset. Hennes teori var att hon kanske gått omkull i hagen. Det har jag nu svårt att tro - springa omkull i hagen är ju liksom inte Sötmulens grej. Däremot känns det ju rätt troligt att det hände något vid uppvaket efter operationen. Hon såg ju trots allt ut som Mike Tyson när vi kom för att hämta hem henne.
Ordinationen blev att leta rätt på en kiropraktor och få hästen behandlad. Fram till dess är det ut i skogen och galoppera som gäller. Det känns helt okej - för är det något vi är riktigt bra på jag och Tibelle så är det full fräs bland gran och tall.
Men just idag får jag allt medge att det känns en prövning...
/Sara
Ps. Tack Sandra för support och foton!