Vilken pärs!

Så bar det av till vårt östra grannland. Körningen var lång, men förhållandevis lätt, speciellt när vi kommit över på den finska sidan. Långa sträckor var vi så gott som ensamma på vägen, och vilka vägar sedan! Började på allvar fundera på om tjälen i Finland inte biter lika bra som i Sverige. På den finska sidan fanns nämligen inte ett endaste gupp, inte ett potthål eller tjälskott så långt ögat nådde. För inte kan det väl, hemska tanke, vara så att finnarna faktiskt är bättre än oss svenskar på att bygga vägar? Eller jo, så är det nog. Bara en sådan sak att de hade en typ fem mil lång tvåfilig bred, helt slät, motorväg med belysning men så gott som utan trafik. Det är sådant man gillar när man har hästen på släp bakom bilen!
 
Det kan absolut inte skyllas de finska vägarna, men väl framme vid kliniken upptäckte vi till vår stora förskräckelse att ett av däcken på transporten hade spruckit hela vägen runt. Milde himmel - hur skulle vi ta oss hem??? Vi har ju en gång tidigare varit med om att ett däck exploderade på transporten och det var sannerligen inte något vi ville uppleva igen. Insåg att vi inte skulle ha några sysselsättningsproblem under tiden som Tibelle var inne på operation för det var definitivt läge fixa med däcket. Ett reservdäck hade vi med oss, men ingen domkraft och inget fälgkors. Ja, men det är ju bara att Googla "Däckfirma" tänker man såklart. Men eller hur. Det går ju plättlätt. Om man kan finska.
 
Ungefär lika dålig som vi är på finska lika dålig var finnarna på svenska (vilket skylten på Tibelles box var ett rätt talande exempel på). Någonstans i minnesbanken kom vi på att vi kört förbi en Volvo-handlare på väg ut mot veterinärklinken och där torde det ju finnas verktyg att låna. Kan säga att det var betydligt enklare att stövla in i Volvoaffären och engelska fråga efter "Tools to change a tire" än att försöka hitta en däckfirma på Google.
 
I den absoluta iskylan lyckades Palle, påpälsad med både täckbyxor och mössa, oväntat lätt få loss däcket och sätta dit reservhjulet Då kom nästa projekt - att hitta en mack där man kunde fylla på luft. Med engelska och lite teckenspråk fixade det sig också. Precis när vi är klara ringde veterinären och sade att operationen gått bra, benbiten var bortplockad och Tibelle nu stod på benen och kunde åka hem inom en timme.
 
Tillbaka på kliniken möttes vi av en häst som definitivt inte såg resklar ut.Trodde faktiskt att mitt hjärta skulle stanna när jag såg min fina häst.
 
Hon såg ut som om hon gått en match i boxningsringen. Alldeles groggy, med svullna ögon och tovig i pälsen. Veterinären förklarade att själva operationen gått som planerat, men att Tibelle fått lite panik när hon vaknade ur narkosen. Långt innan benen bar hade hon försökt resa sig vilket fick till följd att hon fick sig ett par rejäla smällar mot de vadderade väggarna när hon yrde runt.
 
Vi satte oss ner i receptionen i väntan att få klart med alla papper när en av veterinärerna bad oss komma. Hon berättade att Tibelle precis hade kissat, vilket var bra, men det var inte alls bra att kisset var rödfärgat. Tibelle måste därför sättas på dropp omedelbums. En droppåse till en häst är så klart i kolossalformat och de hade en anordning mitt i boxen där de två påsarna skulle hängas upp. När anordningen började röra sig ovanför Tibelle blev hon totalt skräckslagen! Min modiga, tålmodiga och stabila häst hade helt enkelt upplevt för mycket hemskheter på en och samma dag. Jag sade åt djursjukvårdaren att stanna upp och tog ut Tibelle från boxen medan påsar och slangar ställdes i ordning. När allt hängde på plats fick jag med mig en skeptisk Tibelle in i boxen igen och med lite tålamod och stöd från matte accepterade hon läget och vi kunde koppla på droppet. Vätskan gjorde susen och efter ytterligare några timmars väntan kände vi att hon var redo för hemfärd.
 
Hemresan gick som på räls, men väl framme i stallet var vi nog lika slut alla tre. Tibelle fick pusta i boxen medan jag och Palle åkte hem. Ytterligare dropp skulle ges på kvällen så jag tog bara snabb kopp te där hemma och satte mig sedan i bilen för att åka tillbaka till Boden igen. Men vänta nu, lät inte bilen konstigt? Bra musik på radion så det där oljudet glömde jag snabbt. När jag några timmar senare var på väg hem påmindes jag bryskt då det konstiga ljudet bara blev högre och högre. Men va fanken - ska bilen pajja nu också???
 
Ville ju så klart ut till stallet för att kolla läget med lilla hästapållen nu i morse, så med löfte om att köra långsamt och försiktigt tyckte Palle att jag kunde ta bilen. Hemresan denna gång var hemsk i en bullrig och skakig bil, men hem kom jag. När Palle på förmiddagen tittade närmare på däcken såg han att ett av hjulen saknade två hjulbultar, en bult satt fast ordentligt medan de övriga gick att snurra på med fingrarna! Men fatta vad som kunde ha hänt! Hade vi inte haft änglavakt hade scenariot lika gärna kunnat bli:
Vi är ute på motorvägen och trafiken tätnar, helt utan vår vetskap står Tibelle med grav kolik i transporten då vi åkte iväg innan det röda kisset hann upptäcktas, plötsligt hör vi en smäll och det ryker som tusan. Jäklar, däcket på transporten (det vänstra så klart) exploderar! Vi bromsar in och i nästa stund ser vi något som susar förbi oss - men det var ju ett däck. Vårt däck! Bilen kränger och när fälgen möter asfalten sprutar ett gnistregn som slår över hela bilen. Och längre än så törs jag inte ens föreställa mig. Fy bubblan.
 
"Köp en lott" brukar man ju säga till någon som haft en turdag. Men det känns liksom inte ens läge att tänka tanken för jag tror baske mig vi fyllt vår kvot av tur för hela denna månad!
 
Nu så här efteråt är jag otroligt lättad över att denna tuffa resa är avklarad och hoppas att vi inte behöver göra något liknande på väldigt, väldigt länge. I allt det jobbiga är jag så glad över alla hållna tummar och pigga hejjarop, för det är i sanning så att när till och med kusinen Tell skickar sådana här härliga krya-hälsningar blir det så mycket lättare att ta sig igenom det jobbiga.
 
Bortsett från morgonens bilfärd har denna dag varit den bästa på länge. Min oro börjar släppa och den glada glimten har åter tänts i Tibelles ögon. Idag behövde vi dessutom inte hålla på med så mycket trist sjukvårdsgrejs utan vi har mest bara promenerat, ätit morot (och tre gröna grässtrån!), ryktat och pysslat.
 
Nu känns det verkligen som om vi klivit över krönet för de jobbigaste och får påbörja vägen tillbaka med massa roligheter i sikte. Fast om en och annan tumme hålls för oss även i fortsättningen är vi väldigt tacksamma!
 
/Sara