Tagen till nåder
Sedan Tibelle kom in i mitt liv har jag inte varit hemma många stunder - antingen är jag på jobbet eller i stallet. Detta har inte varit populärt bland de fyrbenta där hemma. Emil som mest är husses hund bryr sig inte så mycket, men Palle har berättat att Tara tillbringar långa stunder sovandes på hallmattan med nosen tryckt mot dörren.
Än värre är det med Kalle. Kalle som alltid, alltid, bara varit mattes hund har eftersom veckorna gått allt oftare övergett mattefamnen och valt att vara hos husse även när jag är hemma. Vid frukostbordet har Kalle varje morgon krävt att få komma upp i min famn när smörgåsen är uppäten, men inte längre, nu är det bara husse som gäller.
Måttet var mer än rågat för Kalle då vi åkte iväg till Uleåborg och var borta över natten. När vi kom hem igen möttes jag inte som alltid förr av någon "yr- av-glädje-Kalle", nix. Han hälsade glatt på Palle, men matte var inte vatten värd. Han tittade knappt på mig. Då förstod jag att något måste göras, stackars lille Kallemannen, mattehjärtat höll på att svämma över av dåligt samvete.
Testade att göra alla favoritsaker, blåsa genom näsan och låta honom få slicka på nästippen, ta upp honom i famnen när jag skriver på datorn (som han älskat ända sedan han var valp) och givetvis ge en extra godis då och då.
Min ansträngningar uppskattades, men fortfarande höll han sig på sin kant. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, men så i fredags trillade äntligen polletten ner! Jag var på väg till stallet och skulle just stänga ytterdörren när jag ser Kalle stå storögd i hallen. Då fattade jag - lille mannen måste ju få följa. Tittade på honom och sade: Men kom då! Snacka om att tröga matte äntligen gjorde rätt. Kalle blev så glad och alldeles lycklig studsade han ut genom dörren och in i bilen.
I stallet skötte han sig så klart så exemplariskt som bara Kalle kan (bortsett från slukandet av åttioelva hästbajsar). När vi kom hem igen fick jag äntligen min belöning och förstod att jag hade blivit tagen till nåder. I samma sekund som jag lade mig på soffan kom Kalle i flygande fart och lade sig bredvid mig. Sedan låg tryckt mot mig hela kvällen utan ens att snegla bort mot husses soffa.
Äntligen var han mattes hund igen!
Nu har jag dyrt och heligt lovat Kalle att jag har fattat och ska se till att han får följa med så ofta som det bara går. Inte är det kanske så kul att vara i stallet alla gånger, men hästbajs är ju väldans gott!
/Sara
Å, älskade lille Kalle! Vilken tur att matten förstod till slut, klart han måste få äta lite hästbajs och vara med sin matte! Så gullig bild på er i soffan, jag smäller av! <3