Sådan matte sådan häst...

Att skritta ut med en häst som stått stilla i tre veckor är alltid lite spännande. Rider man dessutom ensam och på helt nya vägar vet man aldrig var det kan sluta. I tisdags tog jag bort stygnen och då var det äntligen dags att få sadla på igen. Lite orolig var jag allt men när jag väl kommit upp i sadeln kände jag mig trygg, jag vet ju att får Tibelle bara gå på helt lång tygel är det sällan några problem (förutom någon enstaka 180-gradare då förstås).
 
Stallet omgärdas av fantastiska vägar specialgjorda för ridning och körning så det var med glädje som vi tog oss runt en av slingorna. Då både Bodens Ridklubb och Torpgärdans travbana ligger precis i närheten är slingorna väl använda och man får räkna med att alltid träffa på både ryttare och travhästar med rasslande sulkys. Vägarna är så pass breda att man får plats att möta en sulky om man sitter till häst, men inte så breda att två sulkys kan mötas. För att inte riskera att folk krockar så är alla slingor enkelriktade och ve den som kommer ridande åt fel håll!
 
Det var först när jag var ute på premiär-turen som jag insåg att just det där med enkelriktningen kan bli lite bekymmersamt. Jag och Tibelle skrittade på i godan ro när vi plötsligt hörde hovtramp bakom oss och tre ryttare kom travande. Hoppsan hejsan! Det här kan ju sluta hur som helst - förvisso lugn och snäll häst men detta var ju ändå premiärturen efter tre veckor i stillhet. En och annan fjäril fladdrade i magen för vad skulle hända när gruppen red förbi och Tibelle måste fortsätta i skritt? Skulle det bli hopp, studs och bock, eller skulle hon helt enkelt bara ta bettet och rusa ikapp hästgänget när de kommit iväg en bit? Det naturliga valet hade ju varit att vända och möta de andra hästarna och sedan fortsätta åt andra hållet, men det gick ju inte för vägen är ju enkelriktad!
 
Det var helt enkelt bara att andas lugnt, fortsätta skritta på lång tygel, slappna av och hoppas på det bästa. Och kära lilla hästen vad hon var duktig! Vi stannade när gruppen red förbi men fortsatte sedan i skritt och fastän gruppen redan efter tio meter drog i väg i full fart så fortsatte Tibelle i skritt. Förvisso med väääldigt långa steg, men inte en tillstymmelse till bus. Hur många hästar hade fixat det?
 
Efter att ha varit ute på skrittrundor i två dagar fick hon äntligen också lämna sjukhagen. Ännu är det ett gäng veckor bort innan hon får gå i hela stora hagen tillsammans med Nell, men nu har hon i alla fall så pass mycket utrymme att hon kan röra sig. Ett par gröna grässtrån har ju också kommit upp så några sysselsättningsproblem har hon inte.
 
Men ibland undrar jag om hon inte har någon liten skvätt Labrador-blod i generna. Och då menar jag inte hingsten Labrador, utan hundrasen. Kolla bilden ovan. Andra hästar brukar plocka upp höet genom att noppa lite med läpparna. Inte Tibelle, hon öppnar hela gapet och verkligen skottar in maten!
 
Känner mig dess värre pinsamt välbekant med den ät-tekniken. Sådan matte sådan häst.
 
/Sara