På håret

 Nog hade vi allt en ängel som vaktade över stallet den 1 maj.
 
Tredje dagen tillsammans i hagen för Tibelle och Nell och de står i godan ro och äter frukosthö. I nästa sekund ser Kristina en trebent häst med rödfärgad snö runt sig. Exakt hur det gick till vet ingen, men tack och lov fick Tibelle hjälp så gott som omgående. Med blodet rinnande i en strid ström togs hon in i stallet där stallkamraterna med gemensamma krafter stoppade blödningen med ett tryckförband. Med oborstade tänder, håret på ända och utan frukost i magen kastade jag mig in i bilen. Just denna dag var det inte roligt att ha 30 minuters körsträcka till hästen. Väl på plats tog jag av tryckförbandet och spolade rent såren. Tibelle stod som ett tänt ljus och lät oss utan några som helst problem lägga på ett nytt bandage.
 
Veterinären var på uppdrag i Piteå och kunde komma först vid lunchtid så jag nappade direkt på Kristinas erbjudande om frukost. Tibelle stod och åt hö så det kändes lugnt att lämna henne. Men tänk så fort läget kan ändras! När jag kom tillbaka till stallet har hon blött igenom fyra lager bomull och var kraftigt smärtpåverkad med tung andning, synlig puls och uppdragen buk. Tack och lov ringde veterinären och sade att hon blivit klar tidigare och var på väg.
 
Sällan har jag blivit så glad över att se den röda distriktsveterinär-bilen rulla in på stallplanen. Veterinären skred till verket direkt, blödningen hade nästan avstannat men innan något smärtstillande kunde ges ville hon känna igenom Tibelle. Trots den ofantliga smärtan stod min kloka häst blick stilla och lät sig undersökas. Precis som veterinären kunde också jag se att detta verkligen inte var bra. Ett sår uppe vid knäleden och flera nere på utsidan ovanför kotan på vänster bakben. Veterinären gjorde allt som gick att göra utan att vara på klinik så hon rakade av pälsen, tvättade rent, sydde några stygn, gav antibiotika och stelkramp och slutligen lindade hon in benet i ett jättebandage. Innan hon åkte skickade hon en akutremiss till veterinärklinken för röntgen och ultraljud.
 
 
Kan väl säga att jag sov inte helt bra natten mot tisdag. Med tanke på hur fruktansvärt ont Tibelle hade var det ju lätt att förstå att även om såren var små och blödningen avstannat så var det något gått sönder. Men hade sparkarna prickat knäleden, senorna eller själva skelettet? Skulle konvalescensen bli två månader, ett år eller skulle det vara helt kört och Tibelles saga redan vara all? Ja, men ni fattar. Jag grät floder. Att ta livet av ännu en häst är inte aktuellt, inte heller att sälja eller låna ut - Tibelle är Hästen med stort H för mig  - så jag låg och vred mig halva natten och planerade för fullt hur vi skulle lösa allt till det bästa om hon inte längre skulle gå att rida.
 
 
Efter besöket på kliniken kunde jag till slut andas ut, vi hade haft millimetrarna på vår sida. Den övre skadan låg 1 ynka centimeter under knäleden och tack och lov inte mitt på. Gaffelband och senor såg helt intakta ut och det enda som gått sönder var griffelbenet. Det hade dessutom gått av ganska långt ner där det inte någon större betydelse för hästens funktion. Den avslagna benbiten såg ut att ligga ganska bra till men den måste opereras bort.
 
Ännu är benet för svullet så vi får avvakta minst en vecka, sedan blir det att tuta iväg till Umeå, Uleåborg eller Sundsvall för operation (beror på var vi får tid). Fram till operationen är det boxvila och medicin som gäller. Stackars lilla hästen, boxvila när hon bara vill springa! Redan igår var jag helt förkrossad, ringde till veterinären och bad att få lätta på restriktionerna. Efter ett visst bönande godkände veterinären att jag får ta ut Tibelle på promenad 10 minuter om dagen fram till operationen. Tack och lov!
 
Om gräset börjar växa någon gång kan ni därför med säkerhet veta vad jag gör närmaste tiden. Jag står där bland stråna och håller i änden av ett grimskaft medan Tibelle får tugga gräs. Att vara ute och beta med en överpigg häst är inte det roligaste jag vet, men tusen, miljoner, gånger hellre det än inte ha någon häst alls att tampas med i andra änden av grimskaftet! 
 
/Sara 
#1 - - Ida:

Å, fina fina ni! Jag börjar också grina när jag läser det här. Vilken gudomlig tur att det inte tog värre! Håller alla tummar för att allt går bra, stor puss på mulen till stackars Tibelle och många kramar till dig!

Svar: Tack <3
Sara