Sann lycka
Sann lycka - det är att en varm sommardag få kliva in med sin fina häst i ett svalt ridhus och sedan få tillbringa 20 minuter i sadeln utan en levande kotte i närheten. Förutom den fina bruna hästen som man sitter på då förstås.
Efter hypen i hästmedia med Peder Fredricssons skogsbana diskuteras det just nu för fullt vikten av att rida ute i skog och mark. Jag håller med på alla punkter - det är klart man ska rida ut med sin häst! Men efter åtta veckors frånvaro av ridhusridning kan jag säga att det var en ren fröjd att få ta del av alla de fördelar som ett ridhus ger - bra underlag, ingen störande omgivning, ingen sol som drar musten ur den otränade hästen och framförallt inga mygg som suger blodet ur en.
När jag provred Tibelle innan jag köpte henne slogs jag av att jag aldrig suttit på en häst som känns så glad - inte busig och sprallig utan bara glad. Igår kom precis den känslan tillbaka. Vi var ute i skogen när plötsligt en miljon mygg dök upp och för att inte bli uppätna satte vi av i galopp. Inte sådan där fin svävande galopp, utan en riktig ponny-tjotabläng-galopp med halvglapp tygel, huvudet rakt upp i skyn och hovarna smattrande som trumpinnar, jag kan lova att inte en endaste mygga hann med!
Då kvarkan äntligen släppt från Bodens Ridklubb och ridhuset åter är öppet tänkte jag att det idag var ett bra tillfälle att rida dit. Tibelle var precis lika glad som igår och tyckte att det var väldigt spännande att få se något nytt. Det tar cirka 15 minuter att skritta till ridhuset och även om det går en ridväg dit är den inte den lättaste att ta sig fram på. Det är absolut inget fel på underlaget men omgivningen är svår - ridvägen går först genom en tunnel och sedan fortsätter den längs med en livligt trafikerad 70-väg. På väg till ridhuset har man med andra ord galna bilister som kommer dånande bakifrån på ens vänstra sida medan man på höger sida har hästhagar, stall och massor av andra spännande saker.
Kan bara säga att jag är så otroligt tacksam över Tibelles goda lynne. Hon skrittade snällt på lång tygel hela vägen, men när det kom två militära bandvagnar (vi är ju i Boden...) dånande i 70 blås blev hon lite rädd. Jag kände hennes hjärta dunka och funderade över hur hon skulle reagera. Men vad gjorde den kloka hästen - jo, hon stannade och tittade en stund sedan skrittade hon lugnt vidare. Lilla fina hästen!
Väl i ridhuset möttes vi av en ljuvlig svalka och efter att ha kollat in detta nya ställe fick Tibelle jobba på en stund. Det känns att det var länge sedan vi trimmade på bana och då konditionen gått ner så gäller det att komma till skott snabbt så att det blir ett bra arbete utan att hon blir helt slut. Efter 20 minuter var vi båda nöjda, lite svettiga men fortfarande lika glada.
Den där känslan av att Tibelle är så glad förresten. Den går liksom inte att förklara, men med vissa hästar händer det att jag snappar upp någon slags känsla av vad de försöker att förmedla. Det låter ju helknäppt, men är verkligen inget hokuspokus, tror säkert att de flesta som hållit på länge med hästar får samma upplevelse då och då. Eller som det sägs på julafton: - Men Tony, hundar icke prata.
- Icke prata? Han prata med mig!
Sedan behöver man ju inte vara någon Einstein för att fatta vissa saker. Typ att om man låter en hysteriskt matglad Tibelle få gå och beta i en hage full med grönt gräs 30 minuter om dagen (för att vänja in magen inför betessläppet) så blir hon på gott humör. Det kan ju faktiskt en treåring räkna ut.
/Sara
Så fint du skriver! Jag är så glad för eran skull. Ja den där ridvägen har jag ridit på måååånga gånger, blir så nostalgisk och glad när jag ser ridhuset på BRK också! Ojojoj så många minnen. Tänk att du och jag skulle träffas, och att Tells "lillkusin" skulle hamna uppe i min födelseort, hahahaha! Ja jisses, livet alltså! ;)
Så roligt att du säger det där om att man känner att hon är så glad, håller helt med om det, och det är nog ärligt talat därför jag köpte Tell också! Det kände jag direkt jag red honom första gången också. Han är så glad! Visst, han har en räv eller tre bakom öronen dessutom, men det förlåter jag honom för för när hästar är sådär härligt levnadsglada så blir man ju bara så lycklig själv i själen också.
Ringer dig snart och bestämmer nåt, jag kommer upp till Boden den 1/7 och däromkring om ni är hemma vill jag SÅ gärna komma och hälsa på! Stor kram!