På udden

Det är baske mig inte lätt att mocka när man gråter så att ögonen svämmar över. Som en obehaglig repris av de senaste somrarna står jag åter igen med en halt häst.

 

När vi i söndags brände E4 som bäst ringde Kristina Stallägare och berättade att Tibelle plötsligt, mitt under den stillsamma ridturen, blivit rejält halt. Stentramp på öm sula var första tanken, men det märkliga var att linkandet fortsatte och Tibelle var precis lika halt på kvällen när hon togs in från hagen.

 

Lite oroad blev jag, men tänkte att det säkert gått över till nästa dag. Men icke. När jag på måndag kom ut till stallet var hon fortfarande synbart halt i skritt och cirka 2 grader i trav (vilket är liktydigt med att även om du aldrig sett en häst förr så hade du sett att den linkade). Det spelade ingen roll vilket underlag hon gick på - gräs, sand, asfalt gav fortfarande samma hälta. Ännu kände jag mig rätt lugn, hältor av den här typen brukar vara de bästa då de kommer snabbt och brukar kunna åtgärdas lika kvickt. Hon rörde sig tack och lov inte som att hon hade fång så jag gissade på en hovböld. Det knepiga var att hovarna var kalla och jag kände ingen puls. Men hovbölder kan vara luriga så ännu var jag vid gott mod.

 

Direkt på tisdag morgon ringde jag veterinären och fick tid samma kväll (tack gode gud att det finns två kliniker i Boden - den andra hade ingen ledig tid förrän om två veckor!). Iväg till kliniken med halta hästen. Fortfarande var både ben och hovar iskalla och ingen svullnad syntes, men Maria Veterinär uppfattade en svag puls på vänster fram så teorin om hovböld kändes ändå rimlig. Konstigt nog reagerade hon inte alls när hoven klämdes igenom med visitertång, men kanske är hon bara smärttålig tänkte jag.

 

För att säkerställa att problemet satt i hoven skulle Maria sätta en nervblockad som bedövar bort smärta i hoven, men för att kolla att det inte var något annat som krånglade böjde Maria både kota och knä på bägge fram innan nervblockaden sattes. Tibelle stod som ett tänt ljus och visade inte någon som helst smärtreaktion.

 

När bedövningen kickat in fick jag ta ett varv i löpargången, först i skritt och sedan i trav. Till min fasa var Tibelle fortfarande lika halt! Nästa steg var att bedöva bort knäleden. Och där kom reaktionen - med bedövat knä (carpus) försvann nästan all hälta. Tog några röntgenplåtar på knäet för att se att det inte var något som gått sönder men allt såg fint ut. Jahapp. Cortison och tuppkam sprutades i leden.

 

Ordinationen blev två veckors vila och sedan återbesök. Inget att spilla tårar över kan man tycka, två veckor låter ju finemang! Tyvärr har jag mycket svårt att tro att en så kraftig hälta är fixad efter två veckor när man inte vet vad den orsakats av. Hade det varit en hovböld - absolut. Men en grav hälta utan något sår, svullnad, värme eller reaktion när leden böjs kommer sannorlikt att kräva betydligt mer omfattande veterinära insatser än en ynka spruta.

 

Så nu går inte bara dressyrträningen för Maria Eriksson om intet, jag blev för tredje gången tvungen att avboka mina hett efterlängtade pass för Susanne Gielen. Höstens hoppträningar känns som en avlägsen saga så även de är avbokade. Jag som så sett fram emot att äntligen få träna och tävla, men jag fattar inte vad jag gör för fel då det är helt omöjligt för mig att komma till skott. Jag är superpedantisk och försöker verkligen göra allt rätt både när det gäller träning, skoning, foder och hästhållning men facit visar att häst efter häst blir skadad så något fundamentalt fel måste jag göra. Om jag bara visste vad.

 

/Sara

 

Ps. Det var vänster bak som hon blev opererad på så tanken på en diagonalhälta pga överbelastning går bort.