Passar för engelskt klimat
Att ha tre hundar med päls passande för ett engelskt klimat är inte det lättaste när temperaturen sjunker under minus 25 grader, för då vill de helt enkelt inte gå ut. Då de (ännu) inte är dresserade att "gå på lådan" är de ju dess värre så illa tvungna att hasa sig ut oavsett väder då ingen jycke kan ju hålla sig hur länge som helst.
För att åtminstone kunna få dem att gå runt kvarteret även när det är som kallast har vi testat alla möjliga varianter med olika täcken och även med sockar på tassarna, men inget funkar. Med täcke på så gör de allt för att bli av med det - Emil ligger mest på rygg och rullar sig hela promenaden. Idéen med sockar var ju bra i teorin men i praktiken rörde sig inte någon av hundarna en endaste meter förrän husse tog av eländet. Det vi får göra är att gå, helst jogga, superkorta rundor med dem så att i alla fall någon (läs Kalle och Tara) lyckas tömma blåsan. Emil är som Emil är och han får man bära så gott som hela vägen, först när han vet att vi säkert är på väg hem gör han annat än att bara sitta på rumpan och totalvägra.
Tack och lov blev denna köldknäpp kortvarig och redan efter ett drygt dygn började temperaturen bli mer dräglig igen. I samma takt som det blev varmare friskade vinden i och under ett par dagar har man fått hålla ordentligt i kapuschongen. Någon hatt är det absolut inte tal om.
Våra tre trattnallar börjar tycka att det där med utevistelse är överreklamerat och tar helst plats i soffan bland filtar och kuddar så fort de får chansen. Senaste veckans Tour de Ski på TV har varit mycket uppskattat.
När hundar och husse legat skönt i soffan har jag i två dagar susat iväg till Boden och fått lite hästlukt i näsan. Någon ridning har det inte blivit då min ambition har en köldgräns vid sisådär 23 minus, åtminstone så länge som jag inte är i närheten av ett uppvärmt och isolerat ridhus. Första dagens hästvaktande fick helt enkelt bara bli en övning i överlevnad, för fy bubblan vad vi frös jag och hästen. Tror nog att vi också, precis som hundarna, är gjorda för ett engelskt klimat. Eller varför inte ett Italienskt?
Dag två på hästvakteriet var vädret mer medgörligt, men då hade lilla hästen (som inte alls är så liten) för mycket energi och nerv för att tant Sara skulle klättra upp i sadeln. Det fick bli jobb på lina istället och när damen oväntat exploderade tackade jag min lyckliga stjärna att jag redan stod på marken, annars hade jag definitivt hamnat där fortare än kvickt. Förmodligen dessutom med huvudet före. Men istället för att blåslagen få käka grus kunde jag glatt konstatera att fröken har blivit starkare i sin bakdel - hon lyckades nämligen att prestera flera jämfotahopp i följd, ståendes bara på bakbenen! Inte illa! Och det kommer nog att komma väl till pass när hon med sin matte ska ut på tävlingsbanorna. Inte jämfotahoppen då förstås, men styrkan i bakbenen.
Efter ytterligare lite hej och hå lugnade fröken ner sig och betedde sig nästan som en vanlig häst igen så jag kunde pusta ut. Förhörde mig med matte idag. Och se - lilla hästen hade varit hur lugn och snäll som helst sedan hon kom hem. Det är skillnad på olika helt enkelt.
/Sara