Hundraåringen som klev...

Tara fyllde nyss 14 år vilket omräknat i hundår innebär att hon närmar sig 100 års-strecket med stormsteg. Ibland märks det mer och ibland mindre. Hon är ju otroligt pigg och hänger med på långpromenader med stor glädje och iver. Men så plötsligt kan det bli lite förvirrat och hon liksom glömmer av sig och traskar iväg åt fel håll, eller så kan hon råkas följa efter någon man möter i tron att det är matte eller husse. Om det är mörkt ute är det extra lätt för henne att ta fel - synen är ju inte riktigt tipptopp numera. När hon går fel är det inte någon större idé att ropa, även om hon i vissa lägen tidigare tillämpat det där med selektiv hörsel, är vi rätt säkra på att numera så hör hon helt enkelt inte. På riktigt.
 
Härom kvällen blev hon så mycket hundraåring att vi höll på att få en hjärtinfarkt både Palle och jag. Palle hade tagit med sig hundarna för kvällspromenad, det var 15 grader kallt så den korta kvällsrundan genom Gültzauuddens gula portal, nedför backen till höger, förbi gamla Rådhuset, därefter ner till cykelvägen och sedan hem var alldeles tillräckligt för våra frusna små fyrfotningar. Vissa kvällar är Tara rätt långsam så Palle håller alltid ett extra öga på henne i början av promenaden så att hon verkligen är med. När de denna kväll gick genom portalen kollade därför Palle att Tara hängde med när de svängde ner på stigen mot Rådhuset. Hon var i god form och trippade på så fint, men så när han 20 meter senare vänder sig om då är hon helt puts väck!
 
Men ni anar ju paniken. 15 grader kallt och hunden har försvunnit i tomma intet! Telefonen hade han glömt så i full galopp rusade han hem och hojtade att jag måste komma ut för Tara var borta. Jag kastade mig ur soffan och på med jacka och täckbyxor och sedan ut och leta. Halvsprang nerför cykelvägen mot badplatsen och hoppades att Tara bara gått rakt fram istället för att svänga höger. Spanade ut mot skogen men slösade inte luft på att ropa. Ingen hund någonstans. Sammanstrålade med Palle och bad honom gå hem så att Kalle och Emil fick komma in i värmen medan jag vände och gick åt andra hållet. Med andan i halsen gick tankarna på högvarv och jag insåg att om vi inte hittar henne inom en kvart så kommer vi troligtvis inte att hitta henne alls - då har hon antingen följt med någon eller så har hon virrat sig in mot stan. Eller ännu värre traskat ut på isen och då lär hon frysa ihjäl innan hon hittar någon som släpper in henne i värmen.
 
Stegade på i världens fart när telefonen ringer. Det var Palle. Tara satt på trappan och väntade när han kom hem. Vilken lättnad och vilken lycka!
 
I ren glädje fick stumpan en extra smakbit av kvällsmackan när vi fikade. Men nu blir det koppel på kvällsrundorna. Vi vill absolut inte ha någon hundraåring som kliver ut genom portalen och försvinner någon fler gång!
 
/Sara
#1 - - Beata:

Vilken tur att hon hade gått hem. Så oroligt när de försvinner.
Vår är bara hälften så gammal men hon drar ofta iväg på egna äventyr när hon är med på ridtur. Inte bra 😟

Svar: Nej, det finns nog få saker som är så hemska som när ens hund försvinner 😔
Sara