Helt osannolikt!
Att jag och Palle var nervösa inför dagens veterinärbesök är det minsta man kan säga. Tibelle däremot tog det som vanligt med ro och stegade glatt in på kliniken ivrigt spejande efter den där godislådan som hon så frikostigt fick smaska ur vid förra besöket.
Klockan 8.55 kom veterinären och vi bytte några ord.
Startade med att skritta och sedan trava i löpargången. Tibelle var klockren!
Ut på planen och longera i båda varven. Tibelle var klockren!
Sedan tillbaka in i gången och böjde både högt och lågt. Tibelle var klockren!
Lite mera prat med veterinären.
Klockan 9.15. Tibelle lastad i transporten och vi var på väg hem.
Herrejessus! Vad hände egentligen??? Ska vi inte ultraljuda, röntga, bedöva och behandla igen? Var hon verkligen HELT OHALT, visade hon inte ens en liten yttepytte markering??? Nix pix. Denna hälta har verkligen inte följt några som helst manualer och det är i sanning ett mysterium att en tvågradig hälta, som till en början var så envis, sedan bara kan försvinna så där hips vips!
När vi åkte hem från veterinärkliniken undrade Palle varför jag såg så bister ut, var jag inte glad över beskedet? Jo, jag var ju helt hysteriskt glad men mungiporna har hängt nere vid knävecken i två veckor så det tog ett tag att lyckas aktivera mungipor-uppåt-musklerna igen. Och givetvis, nog funderar jag över vad som varit galet i benet och om det kommer att komma igen. Är ju lätt luttrad och har svårt att riktigt tro på att det kommer att flyta på nu.
Fast väl hemma i stallet började mungiporna hamna i rätt läge och jag var så otroligt lycklig över att den lilla tjocka hästen är ohalt! Ordinationen blev att sätta igång med hur mycket skritt som helst och sedan successivt smyga in lite trav för att om en månad kunna galoppera på.
Det finns ingen tid att förlora så redan idag åkte sadeln på och vi tutade ut i skogen. Tänkte vara lite återhållsam med nedförsbackar så här i början och valde en runda som hon bara gått en gång tidigare. Den har knappt något nedförslut alls, börjar i skogen men fortsätter sedan med ungefär en trillion "titta-på-eller-bli-jätte-rädd-för"-saker. Dessutom svartnade himlen och det blåste upp rejält när vi kommit halvvägs, men inte gjorde det något. Trots flera veckors vila så skrittade min fina pålle som vanligt som en liten prinsessa på lång tygel hela rundan. Att åter få sitta på hennes rygg kändes verkligen som om jag vunnit högsta vinsten!
När vi kom tillbaka till stallet igen hade jag bestämt mig att byta ut grubblerierna om vad som hänt, och vad som kanske kan hända, mot mantrat "Hon hade något fel, blev halt, åkte till veterinären, blev behandlad, vilade och blev ohalt, punkt". Nu ska jag bara njuta av varje ridpass och se fram emot oktober då vi båda kommer att vara slanka, starka, vältrimmade med värsta konditionen!
/Sara
Ååååå så himla rolig läsning!