Belöningen

Att börja springa och sluta röka är precis lika enkelt, det svåra är bara att fortsätta börja springa och fortsätta att sluta röka.
 
Eller när jag tänker närmare på det är det ju inte så himla svårt att fortsätta sluta röka, det är ju liksom bara att inte föra ciggen till truten så är saken biff. Att fortsätta börja springa är däremot lite knepigare, för precis när man börjar vara igång på riktigt så rostar knäna ihop och sedan blir man förkyld fem gånger på tre månader. Då är det fasiken inte lätt att hålla ångan uppe.
 
Men just nu går det alldeles utmärkt att springa. Har ännu bara varit ute på sju pass och som vanligt blir jag helt förundrad över hur otroligt snabbt det går att förbättra konditionen. Med hänsyn till de rostiga knäna är tempot ännu så länge lågt och rundan kort och så fort det kommer asfalt blir det skritt, jag menar promenad istället för spring. Första gångerna jag hade löparskorna på mig längtade jag innerligt efter partierna med asfalt, men på senaste rundan glömde jag av mig och hade med råge passerat asfalten när jag kom på att det var dags att gå. Så då var det ju bara att fortsätta att kuta.
 
Inte oväntat gör det gott för humöret att springa, för det är ju (tro det eller ej!) rätt kul. Men det som verkligen sätter guldkant på det hela är att jag satt målgången vid stranden och badkläderna är på kroppen. Med hög puls och svett i pannan drar jag bara av mig skor, tröja och shorts och hoppar i älven. Det är en fantastisk belöning efter ansträngningen och det går inte riktigt att beskriva hur skönt det är. Men en sommar som denna får jag väl medge att det hjälper om man har vissa badgrode-anlag, för  helt varmt är det ju inte varje gång.
 
Det enda som känns lite trist är att hundarna inte kan följa med. Kalle som tidigare alltid låg i täten när vi var ute och sprang bad om att få följa med på en av mina första rundor. Det var ju omöjligt att motstå hans blick och han fick hänga med. Tyvärr gick det inte alls som vi tänkt utan han tappade fart redan innan vi kommit halvvägs och jag fick slå av på takten och istället för att springa fick vi i sakta mak promenera hem. Han är ju så pigg i vanliga fall så det är lätt att glömma att han är drygt nio år och faktiskt inte längre är någon ungdom.
 
Fast det finns en fördel att inte hundarna kan hänga med - då får jag ju röra på mig i två omgångar, först en timme promenad med hundgänget och sedan en ensamrunda med spring. Fortsätter det så här kommer jag att bli hyfsat vältränad, om nu inte det där som kliade i halsen i morse utvecklar sig till höstens första förkylning...
 
/Sara