Hoppelihopp
Så äntligen var det idag dags för hoppning! Nu i påsk är vi med på en tredagarskurs för Pontus Westergren som är en välmeriterad A-tränare i hoppning.
Kursen började igår med markarbete över bommar men idag var det hoppning och faktiskt första gången som jag hoppade med Tibelle på riktigt! När jag var och provred henne kände jag mig ju så ringrostig och då hon hoppade så fint med sin ägare nöjde jag mig med att ta typ två skutt över ett "sockerbits-hinder".
Dagens pass inleddes med cavaletti och travhoppning - som kändes lite så där halvkasst. Svårt att hitta takt, tempo och bjudning. Pontus hade precis samma tanke som Olof Dressyrtränare - att Tibelle måste komma fram bättre till bettet och trampa på mera med sina bakben. Problemet var bara att Pontus väg att komma dit innebar nästan precis motsatt ridning mot vad Olof förespråkade! Det gällde med andra ord att lägga om ridningen snabbt som ögat.
När jag red för Olof var budskapet att hålla ihop och vara stilla i handen medan skänkeln skulle vara kvick. Pontus ville att jag skulle vara mer i takt med skänkeln (alltså långsammare) och ta ut handen för att böja halsen och därigenom att få henne mer följsam. Som jag ser det har nog båda sätten sina fördelar och rimligen når man målet oavsett. Alla tränare - oavsett gren - har ju givetvis sina "käpphästar" men jag måste säga att jag förundras över att det idag verkar vara sådan stor skillnad på hur man rider hopphästen mot för dressyrhästen. På den "gamla goda tiden" vill jag minnas att man red på ett och samma sätt oavsett om man värmde upp för dressyr eller för hoppning. Kanske beror det på att hästarna numera blivit så specialiserade på sin respektive gren att de generellt sätt kräver annan sorts ridning? Turligt nog har ju Tibelle både dressyr- och hoppblod i sina gener så hon verkar ju fixa det mesta :)
Jahapp. Då var det dags för filmtajm! Här kommer vårt första skutt tillsammans. Van från tidigare hästar som haft tveksam bjudning och som jag därför fått rida väldigt övertygande så red jag på ordentligt med skänkeln. Gissa om jag blev förvånad när jag svängde upp mot hindret och Tibelle spetsade öronen och med hela sin kropp sade: Ja! Ett hinder!! Jag blev så full i skratt att jag var tvungen att lägga en volt innan jag kunde styra på nästa hinder. Vilken sötnos hon är!
Genom hela passet hoppade hon glatt, även när piloten inte riktigt hade koll på läget. Vi avslutade med att rida tre studs och sedan sex språng till en liten kombination. Instruktionen var att direkt efter studsen rida fram, för att sedan sätta tillbaka så att det inte skulle bli trassel i kombinationen. Jag var ju väl långsam i mina reaktioner så det blev lite tvärtom ett par gånger, men Tibelle fixade biffen och vi tog oss över. Filmsnutten visar avslutningen som vi fick till ganska bra.
Är så otroligt nöjd och glad med dagens övningar. Tänk att Tibelle inte hoppat sedan i februari och jag inte tränat på riktigt sedan 2012 och vi tillsammans aldrig har hoppat. Med det i åtanke tycker jag att vi fixade det fullt godkänt!
/Sara