Då var vi igång!

Idag piffade jag och Tibelle till oss riktigt ordentligt och med benlindor, nyputsat träns och rena ridbyxor åkte vi iväg till LRK för att träna dressyr för Olof Axelsson. Ofta har jag upplevt att det är rätt nervöst att rida för en ny tränare och uppvärmningen inför ett träningspass i dressyr kan sannerligen vara en nervpärs. I hoppning har det alltid känts lättare, då har man ju hindren att fokusera på och man kan bara rulla på i lätt sits och slappna av. 
 
Vet inte om det beror på att jag börjar bli gammal eller om jag helt enkelt bara var så himla sugen på att få hjälp, men det var enbart glada och positiva känslor i kroppen när vi åkte iväg. Att rida för Olof förstärkte verkligen den känslan - jisses vad roligt det var! Han förstod direkt vad jag ville ha ut av passet och hade så gott som omgående en uppfattning om vilken nivå vi är på. Även om jag och Tibelle verkligen är på första bokstaven i dressyrens alfabet och behöver ohemult mycket grundträning så trodde han inte för en sekund att jag var helt nybörjare utan lade ribban helt rätt. Med andra ord - även om tillexempel inte galoppfattningen blev som den skulle så började han inte förklara hjälpgivningen för galopp. Tack och lov.
 
Olof hade även den goda smaken att inte bry sig om att volten blev som en oval, övergångarna katastrofala och tyglarna två decimeter för långa, utan han uppehöll sig hela tiden vid det vi allra mest behöver. För Tibelles del gäller det att få lika drivning på båda bakbenen, hitta bjudningen fram till bettet och ta ett stöd på höger tygel även i vänster varv. För min del handlade det om att inte rida så mycket med sätet, vara kvickare i skänkeln och helst hugga av vänsterhanden och lämna den hemma till nästa ridpass. Kan säga att det var verkligen fullt tillräckligt att tänka på!
 
 
Här kommer en filmsnutt som visar det absolut svåraste vi gjorde idag, att galoppera på volt i vänster varv. Milde himmel vilken koncentration det krävdes. Väldigt bra att Olof använder mikrofon och jag som ryttare har örsnäckor i båda öronen så att hans ord går rätt in i hjärnan. Det behövdes verkligen!
 
Imorgon är det dags för ett nytt pass. Ser fram emot det och förundras över att det kan kännas så vansinnigt roligt att träna dressyr.
 
/Sara
 
Ps. Vad översta bilden från morgonens promenad har att göra med träningen? Inte ett smack. Men med tanke på att Sverige är otroligt avlångt så här i vårliga tider kanske den kan vara till glädje för en och annan i lite mera sydliga delar av landet ;)