Happy days

Tokmycket på jobbet och en förkylning som bara nästan släppt, men vad gör väl det när man får chans att rida en massa dagar på raken? Dessutom på en av länets bästa dressyrhästar. Det är bara att snyta sig och spotta i nävarna så att jobbet hinns med, för somligt kan man ju inte gå miste om.
 
Vanligen brukar jag inte rida i skogen det första jag gör när jag sitter upp på en okänd häst, men EG har jag sett så mycket av att jag dristade mig till att bryta min vana och red ut en tur första dagen. Han var precis så snäll som jag trodde och när jag klev av efter ridpasset kunde jag konstatera att på uteritt var hoppsadeln mer svårriden än hästen. Normalt sett älskar jag att rida i hoppsadlar, men när jag hamnar i en sadel som inte riktigt passar för min benlängd blir det snudd på omöjligt att hitta en bra balans. När jag väl kortat stiglädren rejält hittade jag ett läge som funkade men då var det svårt att trava så vi galopperade mest. Sicken tur att det gillades lika mycket av oss båda. Det var verkligen härligt att rulla runt på skogsstigen i lagom tempo på en självgående häst.
 
När det väl var dags för första dressyrpasset insåg jag fördelen med att ha en kravlös uteritt med sig i bagaget - det där första passet som alltid annars är så hemskt var denna gång helt okej. EG gillade nog också vårt första dressyrpass för han behövde ju inte anstränga sig ens hälften av mot vad han är van vid. Andra dressyrpasset blev nog vårt bästa. Red i ridhuset och fick fläckvis riktigt bra känsla. När man ser EG i stallet är det lätt att tro att han är robust och lite okänslig. Inget kan vara mer fel, han kräver ridning men är samtidigt en känslig typ. Det var verkligen en balansgång att hålla honom alert men ändå avslappnad.
 
Näst sista dagen lämnade vi ridbanan och tog en tur ute i skogen igen. Och milde himmel, det var sannerligen inget fel på framåtbjudningen den dagen! Ville inte sitta och dra i honom så jag tänkte att han får väl rasta av sig en stund och bli lite trött. Efter en betydligt längre stund än jag tänkt mig i friskt tempo fattade jag att han inte skulle komma att bli trött så jag ändrade strategi och efter en välbehövlig (för mig...) andhämningspaus började vi på ny kula. Denna gång i långsamt tempo och med fokus på arbete och inte lufta lungorna. Det var ju melodin för plötsligt blev ridturen riktigt behaglig och min grå springare kunde röra sig både i trav och galopp med bara lätt kontakt i tygeln.
 
Så var det dags för vårt sista pass. Vädret var fint och jag tog mig samman och red på utebanan. Underlaget på denna bana är riktigt bra, men om hoppsadeln var svårriden första dagen får jag nog säga att precis lika svårriden är denna bana. Det finns liksom ingen lugn plats runt banan - den omgärdas av en väg på tre sidor och en parkering på den fjärde så det är bilar, bussar, hästar, cyklister, mopeder och fotgängare som rör sig överallt med ojämna mellanrum. Det gäller att ha stenhårt fokus för att själv inte fångas av hästens nyfikenhet på det som händer utanför staketet. Början av vårt ridpass blev därför lite spänt, speciellt som jag utmanade mig själv lite extra och bad Palle att fota och filma. Tänk att jag sällan eller aldrig blir nervös när jag tävlar, men när jag blir filmas och fotas på ett helt vanligt ridpass så knyter sig det mesta.
 
Så givetvis. Direkt när kameran var borta började jag andas normalt och allt flöt på så mycket bättre.
 
Men tyglarna. Ja, de var nog dess värre precis lika långa även sedan kameran stängts av. Herre gud. Hur svårt kan det vara att hala in de där tåtarna man håller i händerna???
 
/Sara 
#1 - - Ida:

Men vilken härlig häst! Ser ut som en riktig professor!

Svar: Japp :) Han är allt fin!
Sara