Tar ett djupt andetag

Får nog säga att det varit en fin höst så här långt. Knappt något regn eller hård vind, utan mest bara stillsamma dagar som faktiskt bjudit på sol och klart väder även i november. Och precis när det började kännas tungt så kom vintern, några centimeter snö som sakta och fint singlade ner i precis lagom mängd för att rädda oss från det becksvarta mörkret.
  
Tvåsiffriga minusgrader känns ännu lätt ovant, men de gör gott för isläggningen. I morse vaknade lusten att ge sig ut på isen på allvar när vi såg några modiga som gjort slag i saken.
 
Men om SMHI har rätt är det bara att ta ett djupt andetag och samla kraft för redan på måndag lovas det plusgrader och sedan kan vi nog räkna med ishalka, kolsvart och skitväder typ ända fram till jul. Så även om längtan efter häst är stark ska jag villigt erkänna att just denna period är ju inte den allra roligaste som hästägare.
 

Annars händer det inte så mycket, jag gör ett och annat som jag tidigare sade att jag absolut inte skulle göra, typ jobbar lite för mycket, läser bok, promenerar med hundarna, försöker shoppa (går inte så bra). Med mörkret som faller allt tidigare på eftermiddagarna gav jag upp idén om att motionera utomhus. Att sticka ut och rida när det är becksvart är inte så kul, men det gör man ju ändå. Att motivera sig att bege sig ut och springa är däremot helt omöjligt.
 
Dess värre har kläderna i en ganska långsam, men obeveklig, takt börjat krympa så för ett par veckor sedan tog jag mig i hampan och köpte ett gymkort. Faktiskt har jag även använt det rätt flitigt. Kan inte påstå att det är så där jättekul, men det är inte riktigt lika dötråkigt som jag trodde. Vid senaste ridpasset märkte jag också lite skillnad, mag- och ryggmusklerna har blivit aningens starkare och det går lättare att rida.
 
Inget ont som inte har något gott med sig brukar det ju sägas.
 
/Sara