Så länge någon minns
I söndags var det bara att blunda för solskenet och bege sig till LRK för att göra en insats som funktionär. Efter många års frånvaro från hästtävlingar i norr är det ett som annat som är annorlunda i jämförelse mot de som arrangeras i Mälardalen och i Skåne.
Det som genast slog mig var att det kryllade av funktionärer! Jag minns från tävlingarna i Skåne att där var det typ flaggern och två till inne på banan, men på tävlingarna här i Luleå var det tre personer enbart i insläppet. Vi som var vanlig banpersonal och hade till uppgift att lyfta nedrivna bommar var en hel hoper med folk och hade det inte speciellt svettigt under klasserna, men istället många att prata med så det var ju trevligt.
Efter den första klassen började det så sakteliga gå upp för mig varför vi var så många. Det visade sig inte bara vara ett eller två hinder som skulle flyttas lite mellan varje klass utan det var rätt omfattande ombyggnationer och då antalet startande var:
Klass 9, 1.15 meter, 22 startande
Klass 10, 1.25 meter,11 startande
Klass 11, 1.35 meter, 4 startande
Klass 11, 1.35 meter, 4 startande
Klass 12, 1.45 meter, 3 startande
Klass 13, 1.05 meter, 14 startande,
så kan jag säga att jag efter ett par klasser var rätt mör i armar och rygg. Man hann ju liksom knappt blinka innan det var dags att bygga om banan igen...
Nåväl. Fastän mycket är nytt och annorlunda är det roligt att vara tillbaka i min gamla förening igen. Speciellt glad blev jag när jag såg denna lilla låda placerad som utfyllnad under Lulebo-hindret. Om jag inte minns alldeles galet var det min kära vän Jessan som med pensel och färg, för mer än evinnerliga tider sedan, förvandlade lådan till ett hus. Huset är numera med all rätt ganska slitet och naggat i kanten, men tänk att det fortfarande används.
Att se huset gjorde det smärtsamt tydligt att de flesta som idag kånkar den omsorgsfullt målade lådan fram och tillbaka, eller rent av hoppar över det, har ingen aning om vem Jessan var. Men trots allt är vi ännu ändå många som minns och saknar henne. En gång fick jag höra att så länge det finns någon som minns en bortgången så lever personen kvar bland oss här på jorden. När ingen längre finns kvar att vårda minnet då splittras det som en gång var ens själ och man uppgår i världsalltet för att bli en del av något annat. Kanske är det så?
När sista klassen var slut för helgen hade jag prästens ord Minns de döda, men lev för de levande ringande i mina öron när jag med vördnad bar ut huset till hinderförrådet.
/Sara