På udden

 

Fredag för två veckor sedan var vi med Ruf på återbesök hos veterinären. Det gick inte alls bra. Han var bara ytterst lite bättre trots behandling och sex veckors vila. Maria Veterinär frågade mig om jag hade någon plan B. Nej, jag hade ingen plan B för jag var så säker att han skulle vara bra. Efter en stunds grunnande föreslog hon en IRAP-behandling. Hon var inte alls övertygad om att det skulle bita bättre än alla de behandlingar han redan fått, men hon känner ju oss och vet att vi greppar alla halmstrån som bara finns. IRAP innebär att man utifrån hästens eget blod framställer ett ledbehandlingspreparat. Då blodet ska fixas med under ett dygn och kliniken är stängd på helgerna kan detta inte göras på en fredag. Vi fick med andra ord ett par dagars betänketid.

 

Redan förra sommaren när veterinären gett upp och dömde ut Ruf, men vi ändå gjorde ett sista försök, sade vi att detta var hans sista ledbehandling. Trots det sprutade vi ändå i år igen. Denna gång var han ju faktiskt bara halt på ett ben och inte alls lika mycket som förra året. Inte kunde vi ge upp. Men löftet vi gav till oss själva var att om det vid återbesöket efter sex veckor visar sig att han inte svarat på behandlingen så har vi nått vägs ände.

 

Alla våra föresatser slogs omkull med förslaget om IRAP - detta var ju något nytt som vi ju faktiskt inte provat. Tänk om det skulle funka?! 

 

Det gick någon dag. Jag surfade igenom hela Internet, funderade, vände och vred på det med Palle både vid frukost, lunch och middag, frågade vänner och ställde slutligen frågan till två andra veterinärer som tidigare har behandlat Ruf. Vi bestämde oss för att om dessa veterinärer tror att IRAP kan hjälpa så testar vi. Annars låter vi bli. Svaren vi fick var glasklara - visst kan vi ju testa, men sannorlikheten att det hjälper är näst intill obefintlig. Grundorsaken till smärtan finns ju dessutom kvar och går inte att göra något åt.