Söder möter norr

Vad gör man en fredagkväll när alla program på TV är så tråkiga att man storknar? Tja, man kan ju gå ut på en 200 meters promenad och kolla in läget i igloon de byggt här på udden. Sedan spelade det förstås in att Palle fått två biljetter till Bojtikken Hillbilly Band i födelsedagspresent. Som tur var för mig hade han den goda smaken att låta presentgivaren få följa med på föreställningen.
 
Får väl erkänna att jag varit lite sur på de som håller på med det där Ice Music- köret. I typ två månader håller de på att tillverka snö med bullrande snökanoner precis där jag och hundarna går på våra stillsamma morgonpromenader. När snön väl är producerad ska sedan varenda snöflinga fraktas i 25 000 lastbilslass ut till udden. Gissa vilken väg de kör på? Japp. Utanför vårt fönster dundrar de förbi, dag ut och dag in.
 
Men faktiskt, efter fredagkvällens upplevelse är jag beredd att omvärdera mina åsikter, för vilken häftig upplevelse det var! Att kliva in i igloon och sedan lyssna på ett gäng som alla spelade på instrument gjorda av is var ju läckert bara det. Men att de dessutom spelade Bluegrass/country blev verkligen häftigt och det passade förvånansvärt bra att spela amerikansk hillbilly-musik på is-instrument. Redan vid första tonerna väcktes ljuva minnen från våra första år i westernridnings-världen. Varje gång vi kom till tränaren i Strängnäs dunkade countrymusiken över stallbacken. Musiken gjorde att man i varje del av sin kropp kände hur Stockholms-stressen och jobbångesten liksom flöt iväg. På söndag eftermiddag var dock dosen av country mer än välfylld...
 
 
Nåväl. Denna gång blev det en mer lagom dos och efter en dryg timmes spelning lämnade vi igloon, lite kalla om nästippen men varma i sinnet, och klev ut i vintermörkret. Men så snopet. Inte möttes vi av något skoknarr och gnistrande stjärnhimmel när vi klev ut. Utan det regnade! På tvären.
 
De norrländska vintrarna är sannerligen inte som förr.
 
/Sara