På udden

Så var det dags för tävlingsdebut i dressyr! Alla förberedelser gick fint och vi kom iväg precis på utsatt tid. Resan till LRK går på en kvart och väl framme stod Ruf i godan ro och åt hö i transporten medan vi gick upp på läktaren för att se hur långt tävlingen kommit. Då plötsligt slår det mig - vi som till och med övat på att springa med knoppar i manen har ju helt missat det där med staket-träning! Ruf har ju faktiskt aldrig i hela sitt liv ens sett ett vitt lågt dressyrstaket, hejsan, hoppsan.

 

Ni som har hängt med på bloggen har säkert redan gissat hur han reagerade när det var vår tur att komma in på banan. Jo, han tittade lite en gång och så var det bra med det. Han är ju inte den nerviga typen direkt. På gott och på ont. För att inte bränna ut det lilla krut som finns blev framridningen ultra-kort och gick ut på att hålla honom på gott humör.

 

Redan efter några varv i trav i höger varv var han på väg att lägga skorna på hyllan och när vi sedan började galoppera blev inte samarbetsviljan direkt bättre om vi säger så. Min strategi fick bli att inte låtsas om hans motsträvighet. Att försöka få hästen att göra något som tar emot på framridning innan en tävlingsklass - det har jag för många år sedan insett att det är inget bra upplägg. Det var alltså bara att le, byta varv och hoppas att samarbetsviljan skulle vara bättre inne på banan.