En bra grej

Förutom att man får hela och rena naglar när man är utan häst har jag kommit på en till bra grej med det hästlösa livet. Det är ju helt enkelt så att när man inte har en egen häst har man ju tid att rida andras!
 
Har spridit ordet om att jag gärna ryktar, rider och mockar om tillvaron kör ihop sig för de lyckligt lottade människor som har häst. Jag rider alla sorters hästar, bara de är snälla och inte hivar av mig. Än så länge är det riktigt kul att vara ambulerande ryttare, även om det är en sann utmaning att sitta upp och rida olika hästar då jag under så många år bara ridit mina egna.
 
Fast det finns såklart undantag. Hästen jag red häromdagen kändes inte alls som en utmaning - det var enbart ren och skär lycka. Hann inte trava mer än ett par steg innan jag satt där med ett fånigt leende som förmodligen gick från öra till öra. Givetvis var det ett fumlande för att hitta rätt knappar och ibland blev det lite hej och hå. Men att sitta på en häst som inte lägger sig som ett betongblock i handen och bara älgar på när jag brister som ryttare, utan snarare ramlar in i passage, gör liksom att det känns rätt bra ändå.
 
Det var verkligen en ynnest att få sitta på en välutbildad häst och bara tänka på att rida framåt och sedan få lägga fullt fokus på den egna sitsen och handen. När jag hamnade någotsånär rätt i sadeln och samtidigt lyckades hålla ihop handen framför mig rasade kvittona in som på löpande band. På något sätt måste hästen dessutom fått mig att slappna av för trots ett ridpasset blev rejält svettigt hade jag inte ens en gnutta träningsvärk eller ont i kroppen dagen efter.
 
Det bästa med det hela är att nu behöver jag inte vänta 20 år till nästa gång jag får sitta upp på en så fin dressyrhäst - jag får göra det redan på onsdag då Antique och jag har en ny dejt. Tjohej!
 
/Sara