På udden

Onsdagen den 3 augusti strax innan klockan 9.00 svek jag min vän. Som alltid lyfte han mulen från gräset och kom när jag ropade. Vi gick in i stallet, han fick som vanligt godis i krubban och sedan en stunds pyssel i stallgången. Och precis som jag lovat var jag med ända till det sista plågade andetaget, men jag svek. Jag offrade honom för något som jag trodde var rätt. Jag vet nu att jag gjorde fel. Men nu är det för sent.

 

Hur kunde jag ta livet av min bästa vän? Vi som tagit oss genom så mycket. Hur kunde jag tycka att det var rätt beslut att låta honom dö för att jag så gärna ville förverkliga mina egna ambitioner som ryttare? För att jag ville rida för fullt, träna och tävla.

 

Men det är ju så vi gör vi hästmänniskor. Vi älskar våra djur, vi gör allt för dem i ur och skur varje dag på året, men när det till slut kommer till kritan så tar vi livet av dem. För att de inte håller att ridas på.

 

Det finns så många förnuftiga argument som jag också själv använt för att trösta och ibland kanske för att bekräfta någons beslut: "Hästen lider inte när den är död. Den skulle bli uttråkad av att inte ridas och tränas. Hästar kostar varje dag - det är inte försvarbart att bara ha en häst i en hage" och så vidare. Jag försöker nu att övertyga mig själv, men frågan som plågar mig och som de förnuftiga argumenten inte kan ge svar på är med vilken rätt som vi släcker djurs liv bara för att vi inte kan använda dem som vi vill?

 

Som djurägare har man ett ansvar för sitt djur och beslutet att avliva är alltid svårt. Det vet jag om någon. Men med alla våra tidigare hästar var det på ett annat sätt då de hade sådana skador eller sjukdomar att det inte gick att ta miste på att de hade ont. Men inte med Ruf. Han mådde faktiskt alldeles utmärkt när han gick i hagen. Hade jag inte varit så förblindad av mina egna ambitioner skulle jag lagt all kraft på att hitta ett sätt för oss att fortsätta vårt liv ihop. Under alla år som vi haft ihop skötte jag honom på bästa sätt och satte alltid hans välmående först. Men när det verkligen gällde. Då svek jag.

 

Säkert kommer tårarna så småningom att ta slut och livet kännas lite lättare. Och kanske blir det en ny häst en dag. Men jag kommer alltid att få bära med mig smärtan och skulden över att jag offrade livet på min bästa vän. Jag svek på ett sätt som jag sannorlikt aldrig kommer att ge mig själv förlåtelse för.

 

/Sara