När hela proppskåpet går
Det är inte ofta, men ibland händer det att jag tappar fattningen och då jäklar blixtrar det till ordentligt. Vanligtvis är mitt tålamod med både hästar och hundar snudd på oändligt och jag behåller lugnet i så gott som alla situationer. Efter alla år med de fyrbenta har jag lärt mig att de reagerar direkt när jag blir irriterad eller stressad. I sådana lägen är deras reaktion dessutom sällan sådan att de gör en trasslig situation enklare. Men jag måste motvilligt erkänna att i lördags gick hela proppskåpet på en gång.
Det började nog gå fel redan i stallet, jag hade lite bråttom och Ruf stod färdig med sadel på när dragkedjan till ridkjolen gick sönder. Med svetten lackande i pannan försökte jag få dragkedjan att funka, samtidigt tyckte Ruf att vi skulle bege oss ut och hade svårt att stå stilla. Efter en lång kamp fick jag till slut ihop dragkedjan hjälpligt men humöret var lätt naggat i kanten.
Satt upp och red iväg. Stenhårt, knöligt och en kärv vind höjde inte direkt inspirationen. Nåväl. Det var ju ljust ute så jag tänkte att vi får muntra upp oss med att rida en annan väg än den vanliga då jag trodde att den nog skulle vara så pass bra att vi åtminstone skulle kunna trava. Det var så klart helt fel. Vägen var om möjligt ännu hårdare och knöligare än vår vanliga och dessutom var det frusna vattenpölar lite här och där.
Jag vet ju att Ruf inte gillar vattenpölar, men han har blivit så duktig och får han bara titta lite så traskar han snällt igenom dem. När vi kom fram till den första riktigt stora pölen blev jag varse att den regeln tydligen inte gällde när vattnet är fruset. Efter han stått och tittat en stund manade jag på honom och tyckte att vi skulle gå vidare, men icke sa nicke. Ruf var väldigt bestämd på motsatsen och när jag blev tydligare i mina signaler reagerade han med att totalvägra.
Då tappade jag helt tålamodet. Va tusan! Hur svårt kan det vara att gå rakt fram på en väg i skritt??? Gick på honom hårt med skänkeln, då backade han. Gick på ännu mer, då reste han sig (!) och vände. Jag blev skitförbannad och bankade på honom vilket bara fick effekten att han började sparka bakut och sedan med tveksam balans backa ner i det djupa diket på sidan om vägen. Då mitt intresse för vinterbad i skitigt dike var tämligen obefintligt fattade jag vinken och insåg att den enda lösningen om vi skulle kunna fortsätta vår ritt var att hitta tillbaka till det balanserade humöret. Snurrade honom runt några varv och fick honom att gå två steg mot pölen innan jag satt av. Med viss tvekan följde han mig över pöl nummer ett, två och tre så jag satt upp igen. Att gå förbi pöl nummer fyra gick bra, men inte nummer fem. Bara att sitta av igen. Och så höll vi på.
Inte blev det mycket till ridtur men ilskan, de eviga upp- och avsittningarna med de raska promenaderna där i mellan gjorde i alla fall att jag fick upp värmen. Kan inte säga att jag var på särdeles gott humör när jag kom tillbaka till stallet, men jag hade i alla fall skippat tanken på att lämna honom där ute i skogen.
Alla dagar är helt enkelt inte bra dagar.
/Sara
Vilka fantastiskt fina foton. Minns en gång när du blev fly förbannad. Red för dig med Anton, vi började lektionerna med att du satt upp och red till han lite. Han hade ju en otrevlig vana att resa sig käpprätt upp ibland. Den här gången skulle han grovt få ångra det, innan han hunnit resa sig helt gav du honom ett rejält rapp och sen drev du honom i sken runt manegen. Efter den gången provade han aldrig mer att göra det med dig på ryggen.