På udden

 

Efter förra besöket kändes oddsen väldigt låga för att Ruf skulle bli annat än en änglahäst då han inte alls svarat på behandling och röntgenbilderna såg allt annat än bra ut. Trots vetskapen att försäkringsbolaget (om vi haft honom livförsäkrad) skulle dömt ut honom utan vidare behandling ville vi ge honom en sista chans. Vi resonerade med Maria Veterinär och kom överens om att spruta cortison och tuppkam i båda framkotorna och låta honom vila en månad på bete innan något slutgiltigt beslut skulle fattas. Och det var väl en jäkla tur!

 

Inför dagens undersökning hade jag stålsatt mig för att stå ut att med att se honom linka fram vid longeringen och sedan, precis som sist, knappt gå med på ett böjprov. Så otroligt fel man kan gissa. Någon dressyr-häst-trav kommer han aldrig att få men idag travade han glatt på både på volt och i löpargång. Hoppet tändes, men det gällde att hålla sig cool, vi hade ännu ingen aning om hur han skulle reagera när han utsattes för böjprov.

 

Men som genom någon slags magi stod han helt stilla med spetsade öron när framkotorna pressades samman. När han sedan skulle trava kom det ett och annat linkande steg, men absolut inte som senast då han hoppade kråka många långa meter innan han kunde röra sig som en häst igen.

 

Vi började andas ut, men bad Maria känna igenom ryggen då han förra gången visade en sådan smärtreaktion att han nästan lade sig ner vid bara ett lätt tryck. Men se, även ryggen var som den skulle och inte ens ett vift på svansen kom det!

 

Både jag och Palle stod som två fågelholkar men också luttrade Maria Veterinär var väldigt förvånad. Detta hade vi absolut inte förväntat oss! När den första chocken - för det var verkligen en chock - hade lagt sig började jag fundera. Min analys blev:
1. Kortison + Tuppkam is da shit.
2. Självvald rörelse i goda vänners sällskap under den största delen av dygnets timmar ger lederna en kontinuerlig rundsmörjning.
3. Ruf har nio liv. Minst.

 

Imorgon får jag äntligen lägga på sadeln och börja rida igen, men redan i kväll ska jag lägga pannan i djupa veck och grunna på viket träningsupplägg som blir bäst. Trots det fantastiska beskedet idag får man inte glömma bort att Ruf har en kronisk förändring i sina kotleder och det gäller att tänka till ordentligt. Ska han hålla på längre sikt är det helt uteslutet att träna och trimma för fullt sju dagar i veckan. Men för att ge hans kropp de bästa förutsättningarna att hålla behöver han gå ner i vikt, sätta muskler och bygga upp konditionen. Precis som sin matte.

 

/Sara