På udden - Min personlige tränare

Min personlige tränare

Idag hade jag en tid bokad med en personlig tränare. Fastän vi bestämt att träffas på min hemmaplan (i ridhuset så klart!) var det allt lite nervöst, men faktiskt mera julaftons-nervöst än ont-i-magen nervöst.

Det visade sig att tränaren var otroligt vänlig och lyhörd så nervositeten släppte ganska snabbt och vi kunde köra igång på riktigt. Han, Lennart som han heter, var väldigt pedagogisk och trots sin röda kalufs inte alls hetsig i humöret som jag trodde vid första anblicken. Kanske var han det i sin ungdoms dagar, men jag vet ju att han gått en lång och gedigen utbildning, så han har nog helt enkelt lärt sig att kanalisera energin.

Jag har ju inte så mycket erfarenhet av personliga tränare, men jag gissar att de brukar vara hyfsat vältränade. Det var Lennart också, men han var dessutom väldigt, väldigt stor. Gissar att han i runda slängar väger si sådär 600 kg. Fast det är klart. Lennart är ju inte bara en personlig tränare. Han är ju också en häst.

Innan dagens ridpass har jag under de senaste dagarna varit rätt låg då jag mest bara gått och inväntat morgondagens besök hos veterinären. Tusen tankar - alla i moll - har farit genom mitt huvud. Men redan efter första varvet i skritt på Lennart var huvudet tomt och leendet på plats.

Utöver att Lennart är en väldrillad dressyrhäst är han verkligen i alla avseenden Rufs motpol. Han är stor med massor av hals och hög nacke, han är energisk och hade så mycket luft i gångarterna att jag efter en stund i trav blev lätt sjösjuk. Det tog inte lång stund innan svetten lackade och när magmusklerna redan efter 15 minuter krampade tänkte jag att detta riskerade att bli ett synnerligen lätt och kort träningspass för Lennart.

Men som så ofta på hästryggen tog det bara några få minuter ytterligare så var trötthet, svett och krämpor som bortblåsta och jag bara red och red! För Lennart var det förstås ändå inte speciellt arbetsamt, men jag var så nöjd över att vi jobbade på hyfsat intensivt i 50 minuter. På slutet började vi hitta ett någotsånär gemensamt språk och kunde trava och galoppera i det tempo och den väg jag tänkt.

När passet var slut tror jag att vi var lika nöjda och glada båda två. Min svett fick torka in, men Lennart fick så klart en välförtjänt dusch. När jag sedan släppte ut honom till kompisarna i hagen kunde jag inte låta bli att skratta - det är nog inte så många som har en personlig tränare som med stor njutning lägger sig och rullar i leran när träningspasset är slut!

/Sara

Ps. Stort tack Åse för att jag fick låna din stjärna!