Skrämselhicka

Oj, vad hon skrämde oss igår lilla Tara.
 
Redan när jag vaknade tänkte jag att det var konstigt att hon låg i fotänden av sängen och inte bredvid min sida som hon brukar. Nå, vi steg upp och klädde på oss för morgonens sedvanliga promenad. Nere i hallen blev jag på allvar lur på att något var fel då Tara satt vid dörren flåsandes och darrade som ett asplöv. Tänkte att hon kanske bara var extremt bajsnödig, då kan hon bli lite flåsig och skakig. Sedan såg jag vänster öga som på ett konstigt sätt buktade ut mycket mer än det brukar. Herregud. Nu har hon fått en stroke! Men kissa och bajsa måste hon ju ändå så vi gick ut.
 
 Väl ute var hon lika pigg som vanligt men jag lät henne bestämma hur lång turen skulle bli. Förstod att det inte var som det skulle då hon tyckte att en tiondel av den vanliga rundan var tillräckligt, sedan styrde hon hemåt. Som vanligt var det full fart mot matskålen, hon sänkte nosen mot maten men sedan tog det stopp. Inte en endaste tugga ville Tara Matglad äta.
 

Ovanligt välsynkat så hade Emil tid hos veterinären för sin årliga tandrengöring klockan 8.00 i fredags så direkt efter frukost tog jag med mig både Tara och Emil och åkte iväg till djursjukhuset. När jag skrev in Emil så nämnde jag att jag även hade en gammal terrier med mig som inte mådde så bra. Normalt ligger jourtiderna på eftermiddagen men personalen visade stor välvilja och klämde in Tara på en tid som egentligen inte fanns.
 
Klockan 9.00 hade hon blivit undersökt och fått en spruta med smärtstillande och en med antibiotika. Efter att inte ha hittat något direkt fel på själva ögat annat än ett ökat tryck samtidigt som Tara visade stark smärta när veterinären ville öppna munnen blev misstanken att hon hade fått någon slags inflammation i käken eller i vävnaderna där omkring.
 
Frågan var bara om vi skulle chansa på att bara köra på med antibiotika eller om vi skulle våga söva henne för att öppna den förmodade bölden. Att söva en så gammal hund är ju alltid riskabelt men efter att vi sett hennes smärtpåslag trots smärtstillande i kroppen beslöt vi att söva.
 
Det kändes så hemskt. Från att ha varit kärnfrisk på kvällen till att ligga på operationsbordet var en chockartad upplevelse. Jag var så förtvivlad, tänk om de skulle hitta en tumör, eller något annat hemskt och att detta var Taras sista dag i livet?
 
Efter en nervös väntan ringde veterinären strax efter klockan 14 och berättade att allt gått bra. De hade inte hittat någon varböld men hade tagit bort en tand (som förmodligen inte hade orsakat inflammationen då den satt på höger sida). Vad som verkligen orsakade inflammationen vet man inte men någon tumör hade det tack och lov inte hittat. Så precis när Ruf avslutat sin cortisonkur så har nu Tara påbörjat sin. Detta tillsammans med antibiotika ska förhoppningsvis göra susen.
 
Redan idag är hon betydligt piggare och ögat ser nästan ut som vanligt igen så vi hoppas och tror att detta strax är över och att vi ännu har många år kvar tillsammans med Tara-stumpan.
 
/Sara
 
Ps. Den som nog ändå var gladast igår var nog Emil. Då han ännu har lite hosta beslöt vi att skjuta upp hans tandrensning en månad. Hans min när han fattade att han var "off the hook" var obetalbar. Han är allt smartare än man tror den där lille odågan.