Till häst!

Sedan vi blev utan hästar i maj har det varit så skönt att få leva "som en vanlig människa" och jag har faktiskt inte saknat hästarna ett enda dugg. Snarare har jag förundrats över hur galen man varit som lagt så ohemult mycket tid och pengar på dessa djur. Under denna tid har jag bara skakat på huvudet när jag hört om vänners skadade hästar eller VM-aktuella ekipage som fått stryka sig då häst efter häst blivit skadad eller sjuk. Jag har också lekt med tanken på att om inte Ruf varit vår förstfödde hade han nog fått stå kvar hos Peter för försäljning - för tänk vad lätt och trivsamt livet utan hästar är!
 
Don Dagnielli (bilden är ett klipp från filmen i annonsen)
 
Så plötsligt i förra veckan kom jag på mig själv med att spendera allt mer tid på Hästnet. Hittade bland annat hästen på bilden ovan, Don Dagnielli ,(som förmedlas via Emils och Kalles uppfödare, Maria Winberg!). Redan efter att ha sett 30 sekunder av filmen hade jag utarbetat en plan på hur vi skulle köra dit med transporten och ta med oss två svarta skönheter hem, för det är ju inte alls långt mellan Marias stall och Hökerum (där Ruf står). När filmen väl var slut vaknade jag till vett och sans igen men i ett slag förvandlades mitt humör. Det sjönk som en sten, jag blev sur och deppig och hamnade i ett konstigt tillstånd av rastlöshet men ändå total apati.
 
Försökte gaska upp mig genom att hålla mig sysselsatt och roade mig under tre dagar med att träna hundarna, bada i havet, städa huset, putsa fönster, rensa ogräs och shoppa kläder. Inget hjälpte, allt kändes bara helt becksvart. Ända till idag.
 
Idag åkte jag till Boden och hälsade på Helena och fick då sitta upp på hennes välutbildade dressyrhäst. Med ett uppehåll från den engelska ridningen på över 1½ år var den första kvarten på hästryggen minst sagt ringrostig, men Janus är en mycket vänlig häst och efter en stund kunde vi kommunicera ganska bra. På slutet, när jag var på vippen att av pur utmatting trilla av, gav han mig också ett smakprov på hur himla fin han är. Fastän jag svettades så mycket att ridbyxorna var genomblöta (även nere över vaderna!) fanns bara en känsla i kroppen - 100% lycka!
 
Och nu vet jag med säkerhet. Hur jäkla opraktiskt och faktiskt rätt korkat det är att hålla på med hästar så kommer jag sannolikt aldrig att kunna sluta. Jag är en absolut obotlig hästnörd. Och imorgon dessutom en obotlig hästnörd med extrem träningsvärk.
 
/Sara 
#1 - - Anonym:

Va skönt det är när nån annan sätter ord på ens känslor! Tack Sara!