Allt för en karra


Mitt största projekt i sommar är utan tvekan jobbet med att omvandla våra tre trattnallar från lantisar till stadsbor. Målsättningen är att de ska kunna vara ute i trädgården utan att skälla på prick allt som rör sig, att vi på våra promenader ska kunna passera andra hundar utan att dra i kopplet men också att Emil ska kunna få gå lös. Det sistnämnda kändes givetvis som den största utmaningen och jag siktade på att det skulle vara en realitet framåt vintern, men tänk vad lite träning och mycket levergodis kan göra!
 
När det varit så varmt har jag gått en långrunda i ottan varje morgon. Det har varit perfekt tillfälle att träna med hundarna då vi knappt mött någon annan. Visst har jag varit väldigt frikostig med godis men det är ändå med förvåning som jag sett Emils förvandling - för varje dag har han blivit mer och mer uppmärksam och jag kunnat låta honom strosa utan koppel allt längre sträckor.
 
Numera är han faktiskt mer lyhörd än Kalle och vid gårdagens runda fick han vara lös så gott hela promenaden, bara när vi gick genom stan fick han vara i koppel för att inte riskera att han skulle hamna under någon bil.  
 
Ännu får han inte heller gå lös i skogen för de gånger en ekorre eller - ve och fasa! - en katt har siktats längs våra promenadstråk i stan har Emil tydligt visat hur lätt han glömmer all träning. Som tur är har jag hunnit se både korre och katt först och fått på koppel både på Emil och Kalle. När de väl sedan fått upp vittringen har de (framförallt Eeeeemil) verkligen hängt i kopplet och skulle utan att blinka rusa iväg på jakt om de kunnat.
 
I skogen, där det inte finns annat än underbara doftspår av vilda djur, tror jag nog att det skulle vara omöjligt för Emil Mästerjägare att inte dra på egna äventyr. Den utmaningen sparar jag med lätthet till vintern så att jag får hjälp av (förhoppningsvis) meterdjup snö att hålla den lille sötnosen i schack.
 
/Sara